dra öfversäättningar och särskildt om hvad Fosterlan ssstiftelsen ?uppdu at?, brännmärkande lässarne? med tankstreck och kursiver. För wår del önska vi, att det funnits flera sädama läsare? , som utgifvarne af denna öfversätltning; värt bivelverk stode då på bättre fötter än det nu gör, trots vär dyra och snart hundraåriga komitt. Nämnda öfversättving har enligt vår öfvertygelse ganska stora törtjenster och är äfven af allmänheten mycket eftersö t. Den har uppställt och konseqvent fulltöljt två enkla, men vigtiga, orundsatser: 1) att så iroget som möjligt följa grundspråket i spåren; 2) att. använda endast sådana ord och talesätt, som öfverensstämma med värt tungomåls nuvaraude utveckling. Hit hörer, att obruklisga eller foräldrade ord (såsom sädesman, lädermak:re m.fl.) blitvit utmön strade; att gamla ändelser (såsom menniskones, Gu:ci o. s. v.) blilvit borttagna; och jatt den ty ljden (t. ex. den som sädant bedriffvit hafver i stället för den som har bedrifwit sådant) blifvit utbytt mot den i svenska sspråket vanliga.? Den har i sak reden deri ett stort företräde framför komitön, att dem skiljer mellan djefvul och ond ande, helveete och dödsrike, prest och äldste, hvikett os komitn d öfversättes med endustt djefvul, helvete och prest, ehuru grundtextem bjuder en sådan åtskilnad. Vi hade anmärkt, att komiten i en och sam a verrs skrifver dels åt Herran?, dels Herranomi.? Advokaten upplyser, att detta skett törrmodligen för att undvika dissonaus?! Foösterlandsstiftelsen skvifver alltid Herren?, utan alla kasusbojelser, och behötver aldmig frukta för dissonanser. Komitenss sätt att skrifva dels kärfve, dels kärlva, är ingalunda någon Sincuria?, utan alldeles rivtigt efter den regel komiten för sig stadgat., att böja sådana ord med einominativen (och a i öfriga kasus. Det äricke någon iokomseqvens hos komiten vi närvid klandrat, wtan sjelfva uppställandet af en sådan regel, hvilken vi anse olämplig, helst den mäste bli för mängden alltid ofattlig, ofruktbar coch förvillande. Att komitån skrifver ?De Egyptier, de Hebreer? (i stället för Egyptierna, Hebreerna) då någon vigt livger på nationaliteten?, våga vi betvifla. Detta är fastmer efter all sarnolikhet en reaktion mot hvad komiten sjlf förut brukat; ty hr Melin skrifver i sin Gversättning i sjeltva rubrikerna : Pauli brefiill de Romare, till de Corinther 0. V., evuru komitn ännu 1859 skref: till Romarma, till Corinthierna 0. e. V. Att orden vattur.k, vattuflodX m. fl. böra bibehålla sin garola form, derför att en och) annan sådan ordböjning ännu af några begagnas, t. ex. de alltid stationära termini technici, såsom Sv.ttuskräck?, bör ej vara ett bindande skäl. Ofta får här visserligen gehöret fällia utslaget, ej alltid den ubjektiva jemförrelsen. Man får ännu någon gång se äldre piersoner skrifva ögnablick?, men ögnalock är alldeles bortlagdt, ehuru det ena i sig sjelf har lika god rund som det andra. Så skritver Lindgren 1 Mos, 24:11 1 en och samma vers attubrunn?, men yattenhemierskorna.? Till följe af kan (!) vara lika godt, fastän ej så moderut (7) som i följd af?, påstår advokaten. Tomt prat! Visserligen kunna följe och följd ara Iika goda4 och lika mo derna, när hvardera brukas på sitt rätta tälle, men annars icke. Till följe af är tydligen en crigtig öfversattning at det tyska Zu Folge, lika ert som att Folge betyder följd, och icke följe, hvilket på tyska heter Gefolge.