Bibelsvenskan. uu. I Nein, öberall geht man nicht, wie Luther von seiner Ueberselzung sagt, wie öber ein gehoffelt Bret; — es sind noch einige Wacken und Klötze, liegen goblieben. Harms. Zur Sprachkonservation ist denn j: doch die Volksbibel nicht bestimst; : Viel-s muss non einmal der Verständ lich. keit weich n. Stier. Bibelkomiten har i sitt sednaste arbete ! tagit ett stort steg till bibelsvenskans för-: bättring och renande från de redan afTingstadius öfverklagade tysksvenska? vändnin!( gerne; men ännu återstå åtskilliga ?Wacken und Klötze?, som komittn, måhända mer !! af pietet och förmodan om opinionens for4 dringar, än af egen sympati bibehällit. Vi ha anfört bevis för belintligheten af en annan folkopinion, såväl hos i församlingen tjenstgörande prester, som hos lek män, och särskildt hos s. k. läsare7?, hvilka icke hysa någon förment förkärlek för den gamla bibelsvenskans vördnadsbjudande? cerugo nobilis, utan instämma i konel. instruktionens fordringar på ce ?ren och otvungen mening med svenska ordalag?, på en ?noga och granlaga akt på svenska språkets renhet, så att dess naturliga lynne, manlighet och värdighet i stilen, både till ordaval, numer och menivgarnes okonstlade ställning sarot naturliga konstruktion öfverallt nytutjas?. Vill man nu, såsom komiten i det hufvudsakliga, men icke öfverallt, förtjenstfullt gjort, införa en värdig modern bibelsvenska; så är fara värdt, att de framickande undantagen få ett utseende af rostkar på det blanka stålet eller af brokiga klutar på den himmelsblå väfven. Alt tysksvenskan inkommit i vär bibelöfversättning genom Laurentii Petri hufvudsakligen ännu gällande kyrkobibel är antaget af Messenius, Bazius, Schefferus, Celsius m. fl. ända ned till förf. al Nägra försla till kyrkliva relormer i Sverige, hvilken visat sig väl hemmastadd i detta ämne; och enhvar kan öfvertyga sig, hur troget L.; Petri följt Luthers öfversättning, med några ( få afvikelser, der mestadels Vulgata varit ledstjernan. De få bevis för sjellständig: tolkning, som hos Bergius m. fl. bli framlagda, kunna endast bekräfta detta förhållande, hvilket för öfrigt är ganska na1 turligt, ty hjelpredor för mera omfattande kritik funnos då här ganska sparsamt att tillgå, och Luthers öfversättning var så epokgörande, att den betänksamme L. Petri, bland hvars många förtjenster frånvaron af originalitetssjuka ej var den minsta, säkerligen icke utan största varsambet afvek från) lärofadren. Lika naturligt var, att vårt då ouppodlade språk skulle få en stark bismak af germanism. Hammarsköld har särskildt påpekat, hur Luther och de öfriga sachsiska reformatorerna nu blefvo uteslutande förebil?der för våra författare. Luthers predikosätt ! Poch hans metod i dogmatiken följdes blindt l ?af hans första svenska anhängare, och, för Palt så mycket säkrare kunna uttrycka hans ! ?mening, bibehöllos de kraftigaste af hans! ?iyska ord, dem man blott gaf en svensk än! delse. Derför äro i allmänhet de från Gu! 1 f s ?staf Wasas tid härstammande böcker så ?tråkiga att läsa, emedan man, näst origiYpalitet i tankar och ordlormer, i dem icke träffar något så sällsynt, som rent svenskt Pspråk?. Hammarsköld vitsordar likväl L. Petri bemödande, framför mången, om svenskans odling, anförande särskildt förma-: ningsbrefvet till Erik XIV, hvilket dock ! Thyselius sedan bevisat vara understucket. 5 i Il i Denna återstod af sextonde seklets halfbarbariska tysksvenska ha vi, såsom mången före oss, önskat utrensad ur vårt bibelspråk, och vi ha yttrat den tillförsigt, att komiten, ): om den för sig uppställer detta mål, inom sig icke saknar krafter att åstadkomma en : ?värdig? öfversättning äfven med den mno! derna svenskans tillgångar. Vi ha tillika ? ; antydt, att om föresyn erfordras för ett porrigt sal Iskt språk, en bättre sådan fins ! hos Sturleson och i våra gamla landskapslvgar, samt jemväl i sjellva grundte närmare anslutning, än i denna otympliga tysksvenska. Häremot gör nu komitens advokat den lika opåkallade som grundlösa invändning, att vi i bibeln fordra ?romanepråk, tidningsspråk eller hvardagsspråk? och tillägger förnumstigt: cj predikar man med samma art pråk, hvermed mun samtalar eller skrifver handelsbref?. Vi ta med nöje fasta på denna anmärkning. Liksom man nu icke predikar med tidningsspråk etc., men likväl predikar på modern svenska. få kon man ock åstadkomma en värdig? modern bibelsvenska utan att behöfva falla in i en ämnet opassande tonart. Vi ha yrkat, att ?svenska språket i bibeln bör vara ett mönster al värdig enkelhet och fulikomlighet i svensk stil, det yppersta som tiden kan åstadkomma. Innebär detta en fordran på romanspråk, handelsstil? Lika obehörigt ! är advokatens framhbållande mot oss af ev! värdigt bibelspråk, då vi sjeliva förut två ! särskilda gånger verbotim yrkat en såden värdi het?. Men icke måtte denna ?värdighet bli å dosatt, derför ait sådana uttryck u!rensas, som dessa: ?det fattas icke mycket, att de varda mig stenande? — det rum, som Herren utväljandes varder?; — ?Herren varder stridandes för eder; — vid han sof Ystaden der du om talade: han fås vidt m. m. Det är ingalunda den ?moderniserande syftningen? man ogillat hos äldre bibelöfversättningar, utan den textens ordalag utvaltnande parafraseringen, älvensom Biskilliga allt fur djerfva förlagemeningars upptagande, hvilket sednare isynnerhet gäller ; Sjöbrirgs öfversättningar. : Att denna ?moderniserande syltning gjort Fosterlandsstiftelsens öfversältning fpå mänga I. ställen obegriplig? är helt enkelt en ofursynt tillvitelse, som saknar både bevis och rimlighet. Om någon obepriplighet kan framletas, så härrör den naturligtvis af ovårdsamhet; men att modernt språk i sig sjell ekulle vara obegripligt?, mäste innebära ag fÖlllan ling ann