Aftonbladet – 10 juni 1865, sida 2

Ja, Rivera är president, men han är vid armen; det mäste således vara en tillförordnad styrelse af deputerade -— har denna ingenting aut säga? sNej, det är Rivera, som styr alltsammans. Och nationalförsamiingen?X Det linnes ingen sådan. Men folket? Det finnes intet folk; folken ega ingen talan i Amerika. Rivera tinnee, men ingen annan än Rivera. Det fiones också några män af snille, säsom Vasquez, Mutioz m. fl., men det finnes äfven en stor mängd obetydliga personer som omgifva general Rivera och uppreta honom mot de förra, som de kalla portefios, eller vänner af dessa. Allt detta var alldeles nytt för Daniel; ridån gick upp öfver ett skådespel, som han aldrig ens tänkt sig. Han, hvars gyllne dröm var den poitiska associationen, lik-om han hoppades på samverkan i allt annat, han, som nyss trodde att befolkningen i Montevideo var, så alt säga, en själ, en arm, som skulle lyfta svärdet mot Rosas, han, som trodde sig komma till det förlofvade lund, der folkets röst gällde mer än dess styresmans, mer än kotteriernas, han måste nu på en gång låta alla sina illusioner falla, han kunde ej längre hoppas på något annat motstånd mot Rosas än det som skulle göras af Lavalles här, denna arm, hvars öde skulle blifva antingen korsfararnves eller martyrernus! ?Näväl, sefior?, sade Daniel, jag förlorar aldrig tiden med att bestr da bestämda fakta: general Rivera vill icke gå mot Rosas i förening med general Lavalle; ett samtidigt angrepp på Buenos Ayres kan icke ifrågakomma; vi hafva lidit ett nederlag, men Lavalle är af den tanken att han bör analla federationens hufvudpunkt — är icke allt detta riktigt ?? ?Jo, fullkomligt.? (Forts.)