Aftonbladet – 10 juni 1865, sida 2

undersäter, blef med våld bortförd öfver gränsen och aflevererad till fiusk kronobetjening. Den unga flyktingen har sannolikt längesedan fått med gatlopp eller knut umgälda sin förseelse; men huruvida de finnar, som voro delaatiga i nidingsdådet, komma att derför vidkännas något ansvar, är ganska osäkert, emedun ryska regeringen helst synes vilja låta dem gå ostraffade, såsom man kan sluta af de flera hvarandra motsägande ordres om deras åtalande, som lära från Petersburg utgåt. Att den egentliga anstiftaren till detta menniskorof, en illa känd person vid namn Forsberg, blifvit vid svensk domstol dömd till 1 ärs 24 dugars fängelse, har redan blifvit i denna tidning meddeladt. Menu på det ansvar, som kan drabba deltagarne i ett dylikt däd ligger långt mindre vigt, än på det sätt, hvarpå vår regering i detta fall häfdat Sverges rätugheter och ära. Vi känna icke någon traktat emellan Sverge och Ryssland, hvarigenom förstuämnde stat. förbundit sig att ovillkorligen utlemna personer, som till detta land tagit sin tillflykt; än mindre lärer Ryssland ha förskaffat sig eller sina undersåter rättighet att med våld på svenskt område gripa och bortföra nägon, hvem det vara må. För några är sedan uppsosppades äfven på svenskt område, en linsk flykting, genom en rysk officers åtgöranden. Tiltaget är således icke nytt; och lika vigtigt det, till principen, är utt en fri och sjelistöndig stat bevarar sitt områdes okränkbarhet, icke minst emot djerlva och roflystna grannar, som af struffiusheten snart kemta mod till örre närgångenhet, lika angeläget är att icke en förhatlig praxis utbildar sig, som kunde tillåta våra vänner ryssarne att, en vacker dag, midt i Stockholm gripa och bortföra någon al deras hitlyktade polska eller andra undersäter. Det skulle vara af intresse att veta hvad vår utrikes minister i denna fråga åtgjort, om ban äterfordrat den med väld bortrötvade flyktivgen, eller om han åtnöjt sig att begära en intetsägande. förklaring, eller — om han gjort intet ! Det är illa nog utt, såsom vi erfarit, enskilda personer skola hafva funnit sig nödsakade att väcka regeringens uppmärksamöppna rättskränkning; men bedrölligt, om icke heller en dylik anmälan kunnat förmå vederbörande att öfvergifva den passiva åskådarens roll.