Aftonbladet – 9 juni 1865, sida 2

Bref från Sundet. ?Det är en bister tid, hvari vi lefva!? sad expeditionssekreteraren Ringborg, såg spöken på ljusa dagen. Är det möjligt, att retormhatet kan till den grad göra en menniska till pessimist och melankoliker? Man ropar på ?bondregemente?, tyranni, allmän upplösning och verldens undergång, derlör att de fyra stånden bålla på att försvinna bakom horizonten; men det är ju så många ljusa bilder, som träda upp deröfver stållet, och det hägrar i fjerran så mycket, fullt af friskhet och hopp. Hvarför endast begråta det utdömda gamla och icke egna den ringaste blick för det nya leende? Det skulle göra allahanda politiska hypokondrister oändligt godt, att för någon, icke alltför kort tid — lägga sig att bada i Hel ingborg. Redan detta, att plaska i salt vatten, är icke blott för ens lekamen ytterst välgörande, stan af ett långt märk.ärdigare inflytande ätven på själens helsa?, än man man vanligen föresäller sig. Sundet mellan Helsingborg och Helsingör har sannerligen vatten nog för alla Sverges spleen-patienter i massa; platsen härstädes erbjuder till deras beqvämlighet ett badhus af första ordningen, ett sannskyldigt vattenpalats, der komfort och smek blifvit på ett lyckligt sätt förenade och der dessutom alla möjliga polit ska predilektioner med lätthet kunna bli tilltredsställda, ifrån enkammar-(enbassins-) temet räknadt, ända till det mest kinea kasteller cellsystem. Men det är icke endast vattnet, som här spelar en stor och fägnesam roll, det är hela naturen, landskapet, sjelfva luften framiörallt, och ändtligen allt detta, som här är i, uti, luften. Hvem tviflar på att, såframt vi finge expeditionssekreteraren Ringborg hit ner på tjorton dagar, mycket af hans skumma humör och hans passionerade ondska på reformkomiten i Stockholm redan inom denna korta tid skulle blifva bortsköljdt af de kyliga böljeslagen mot sandstenshällarne nedanfö : Esplanaden?? Men vi skulle utsträcka k ren med hans andliga och lekamliga menniska ännu vida längre, och det är att förutse, att han sjelf ganska snart skulle tinna sig tacksam härlör. Vi skulle taga honom med oss ill det förtjusande Sophiero, föra honom omkring i denna fridtulla ?vilda trädgård?, visa honom utsigten öfver Sundet från det sedan i höstas helt och hället omoch nybyggda slo.tets torn och tinnar, och vi fråga, om det är vöjligt att i en dylik omgifning och med en dylik synvidd , icke ätven sinnet skulle uppfriskas, grillerna försvinna, blicken öppnas for det stora. Vi skulle taga honom med oss på en liten jexnigstur till Tägarp — man börjar redan så smätt med kortare lustturer?, såsom förspel till den i zommar instundande högtidhga mvigningen af hela Helsingborg— Landskrona— Eslöf banan — vi skulle visa honom dalgångar så vackra, att han aldrig drömt sig något sådant, öfverraskningar i landskapsväg, så frappanta, att han knappt kall tro sma ögon, och vi skulle hewmälla till honom sjelf med mildhet och änlighet, huruvida icke denna verlå dock ä. värd att lefva i, oaktadt — sjeltvaste friherie de Geers reformförslag och allmänna ilfärdsutsk ttets? sednmaste cirkulär. Vi ulle naturligtvis taga honom, herr expeditionssekreteraren, ut med oss till Ramlösa — cela va sans dire — och låta honom höra näktergalen. Och med allt dett skulle. det ändock vara en så utomordentligt ?bister? tid, denna, hvari vi för närvarande letva!! Det är omöjligt att glömma dett paradoxa påstående, men, i sanniug, ännu omöjligare att riktigt förstå, hur en menniska kan falla på det. Ni skulle se Ramlösa just vid denna tid, då bokskogen står i sin friskaste grönska, just då det stora reformverket går som bäst igenom, den oåterkalleliga reform, genom hvilken vårkylan, oaktadt al! sin envisa ståndaktighet och alla sina nationella och historiska? privilegier nödgas gifva vika, för en så till sägandes allmännare europeisk. fläkt och för den nya somm rsolens usurpation?. Jag vet icke precist, om Ramlösa I år är vackr re än någonsin — det Lbgger måhända endast i mitt subjektiva fryntliga sätt att se saker och ting —, men det är edan vida lifligare än det vid denna tidpunkt eljest plägar vara. Der råder åtminstone en minore vanlig arbetsverksambet, hvariill, bland annat, den omständigheten, ätminstone mevdelbart, bidragit, att en jernvägsstation blifvit anlagd icke rätt SR) NTE NRRSROT STR TORSO NR RR RE LL NU EREEÖÅRR NR RR TR