Aftonbladet – 9 juni 1865, sida 2

sig dess byggnader ända upp till spetser af en sakta sluttande kulle, liknande de stycken af is, som från Stilla hafvets strän. der synas på Cordillernas toppar. Men det var ej blott det sköna perspek tivet, som så uteslutande upptog denne mans uppmärksamhet, det var de tankar. som vid denna tid (1840) alltid vaknade i jalia goda argentinares hjertan vid äsynen af Montevideo. Denna stad, md sin fri het och sitt framåtskridande, utgjorde också den största kontrast mot det olyckliga Bne: nos Ayres. Men dessutom vaknade alltid hos hvar och en argentinare, som närmade sig Montevideo, tanken på dem som sedan elfva år här funnit en fristad undan förtöljelserna i fäderneslandet, tanken på alla de förhoppningar om frihet för detta land, som af emigranterna väcktes och underhölios, på de planer som jäste i denna härd, der oppositionen rut Rosas aldrig qväfdes, i detta Montevideo, der befolkningen, blott genom att få vara i fred, inom få år tredubblats, der en öfverraskande företagsamhetsanda utvecklat sig och der, sedan länge, samlat sig alla nödvändiga glementer för att störta diktaturen. Men inbillningen förstorar alltid menniskar och ting i mån som dessa äro aflägsna, och de fakta vi ofvau vidrört öfverdrefvos utan tvifvel af den mannen som från båten så uppmärksamt betraktade staden. De hafva blifvit starka emedan de förenat sig, sade han för sig sjelf. I detta nya Tyrus frågar man ingen hvem han är, utan blott hvad han vet. Från hvilken del af verlden man hit anländer är man dock altid af lagen beskyddad, handel och industri öppna ögonblickligen sina rika källor för främlingen — och så hafva de blifvit starka och rike, Den argentinska