Aftonbladet – 8 juni 1865, sida 3

Deras afsigt med förföljandet visade sig genast: två af dem redo framför vagnshästarne med sådan skyndsamhet, att Pedro ej bade annat att göra än hälla in de Den tredje ryttaren närmade sig vagnsdör ren och yttrade med inställsam, ehuru ef. ter den häftiga ridten något darrande stämma: ?Vi äro fredligt folk, seiiora; jag vet ati ni i sefior Bello har ett godt sä!lskap, men vägarne äro osäkra och derföre hor jag skyndat efter er vagn, för att följa er hem. Vagnen stod stilla. Den gamle Pedro Jutade sig ned, så mycket han kunde, och mättade noga åt en ul ryttarnes hufvud, för att passa på och lägga in der litet bly af alldeles rund torm, som dolde sig i pipan af en ryltarpistol, hvilken ett halft dussin gånger fördom gjort god nytta vid dylika tilltällen. Eduardos betjent stod färdig att med en grot käpp, som han förut lagt i vagnens baksäte och som han fattat så fort vuguen stannade, gifva ett kraftigt slug ät den förste som närmade sig. Eduardo bade intet annat vapen än en liten dolk i sin spatserkäpp. Den person som talut var insvept i en mörk poncho, så att, ehuru ban vände sig mot vagns!ykiorna, hans anletsdrag dock cj kunda urskiljas. Hvarken Amalia eller Eduardo igenkände rösten, men fvinnorna epga en förundransvärd förmåga att gissa hvem, ibland tusen män, som blifvit betagen af deras skönhet. I de svåraste och kinvkigaste omständigheter, anar en qvinna gena än hvem de hemlghetsfullaste tiliställningar härröra, oaktadt ingen annan kun begripa det. Knappast hade den okände yttrat de ord vi nyss anfört, förrän Amalia hviskade till Eduardo: Det är Mariiio.4 Marifio! utropade Eduardo. Ja, Marifio... det är en narr. Nej; det är en skurk Sefor sade