Aftonbladet – 8 juni 1865, sida 3

Eduardo, höjande rösten, 4denna dum behöfver icke nägot vidare sällskap och jag ber er vara god draga er tillbuka samt till säga dem som hålla hästarne att göra likaledes. Det är ej till er jag hänvändt mig, sefior Bello. Här finnes ingen som heter så; här finaes blott. Tyst, för Guds skull, tyst! hviskade Amalia. S5ehor, fortfor bon högt, vändande sig till Marifio, jag tackar er för er uppmärksamhet, men j:g upprepar deuna vuballeros ord och ber er vara så god och lemna mig. Detta är för mycket. Vi hafva två gånger bedt honom lemna oss, sade Eduardo häftigt och sträcckte ut handen föratt öppna vagusdörren. Mien Amuvlia grep med båda händer om hans; rm och lycksdes genom en öfvernuturlig ansträngning hindra honom från att öppna dörren. Det tyckes som om den herr icke vore van att umgås med caballeros, sade Marifio. sCahballros, som uppehålla en vagn på landsvägen mid. i natten, förtj na ett behandlas som skurkar, svarade Eduardo. Pedro, kör!4 uropade han derpå med en t få karp och befullande, att de båda män, som ridit fram till hästarne, icke vå sade hälla dem utan nya befellningar frön in befälhafvare, dä Pedro med ett kraftigt piskslag jagade dem framåt. Den gamle soldaten var emellertid färdig att använda sin pistol om man fortfarande uppehållit hans matmoders vagn. Marifio galopperade efier vagnen ett stycke och ropade till Amalia: tSefiora, vi bör veta att jag ej ämnade göra er något ondt, men jvg har blifvit ovärdigt behandied och jag är ej den man som glömmer sädunt. Derefter vände han om samma väg han kommit och efter få minuter inträdve Ama liv i sin salong vid Eduardos urmj uågot