Aftonbladet – 7 juni 1865, sida 3

m rr antingen bakom damernas stolar elller grupperade sig hvar som helst i salen. På andra sidan af bordet, midt (emot Manuela satt general Mancilla. En djup tystnad, endast afbrutem genom slamret at tallrikar och knifvar, Mmerrskade vid bordet, ty en oförklarlig känsla af att icke veta sig hemmastadd, hvarken i palatset eller vid stora fester, ingaf äfven de cjerfvaste en viss vördnad för båda delarne. Det var för öfrigt ett verkligt ekådespel att se den heliga sakens bjeltemodige försvarares hulda gemåler handtera knif och gaffel, hvilket de naturligtvis ville göra på ett så fint och prydligt sätt som möjligt. Gaffeln lyftades från tallriken med yttersta fingerspetsarne och balancerades så att man kunde frukta att den allra obetydligaste omständighet sk Ile förorsaka dess fall. Det lilla stycket af en kyckliogvinge eller en pastej fördes med samma försigtighet till munnen, der det infördes så lätt och fint som möjligt, medan man såg sig omkring för att upptäcka om man blifvit ertappad med en så förfärlig förbrytebe, som attäta när man sitter vid bordet för intet annat ändamål, Sålunda iakttogos sorgfälligt alla föreskrilter för ett fint bordsskick; knif och gaf fel ständigt på tallriken och allt hvad som var serveradt derpå, likaledes. Hvar och en hoppades att dess granne skulle göra en fråga för att fa svara derpå, men som ingen frögade så talades ej heller ett ord. Den enda som spisade mera olbesväradt, var don Antonio Diaz gemål, en dam, mycket bekant sedan den tid då hon följde expresidenten Oivibe till Buenos Ayres. Denna sedora, moder till ståtliga döttrar, som äfven voro der, underhöll sig med att spisa ungefär en half marasqviopudding, som ef