Aftonbladet – 7 juni 1865, sida 3

hängande ute och flämtade starkt, liksom om han länge varit i saknad af vatten. Under vår nattliga vandring passerade vi flera rännstenar, bland hviska ett par innehöll temligen snyggt vatten, hvarföre undertecknad sökte förmå hunden att dricka derutur. Detta tycktes han dock på intet vilkor vilja, utan tycktes tvärtom sky vattnet. Undertecknad fattade nu misstanke att hunden hade s. k. vattuskräck eller rabies canina i faggorna och sökte om möjligt att undkomma honom och anmäla saken till någon poliskonstapel. Någon sådan syntes dock ej tull och trots mina höttanden till hunden, följde ham dock med. På Carl XIII:s torg började han gå ända inpå benen på undertecknad, nosa och sakta morra. Efter att ett par ögonblick hafva fortsatt på detta sätt, rusade han helt hastigt fram och ställde sig midt framför undertecknad och skällde häftigt. Som jag ej var beväpnad med det ringaste försvar, ej en gång en käpp, tog jag mun tillflykt bakom ett säte, men hunden följde långsamt och under morrande efter. Sedan vi sålunda gätt några hvarf omkring sätet kastade sig ändtligen hunden under utstötande af en djup suck på marken, hvaraf jag begagnade mig att undkomma till Öfra Trädgårdsgatan. Fruktande att hunden skulle komma efter, påskyndade jag mina steg. Kommen ett stycke fram på gatan hörde jag starka rop från torget. Jag kan ej påstå att dessa rop härledde sig af att hunden anföll någon, men detta är dock troligt. Jag fortsatte min väg, letande efter någon poliskonstapel, hvilken dock ej fanns tillstädes. Kommen till hörnet af Stadssmedjegatan och Mynttorget, såg jag mig om åt Norrbro och märkte då till min förskräckelse hunden i full fart efter mig. Några herrar befunno sig i grannskapet, hvilka jag tillsade att begifva sig undan för hunden, hvilket de ock gjorde, och sjelf skyndade jag mig undan springande så fort jag kunde uppåt staden, der Jag lyckligtvis fann porten öppen till det hus jag bebor. Hunden syntes strax derpå komma rusande i full fart efter mig och var nu synbarligen i fullt raseri. Jag skyndade mig upp och öppnade ett fönster åt gatan, då jag hörde en poliskonstapels gälla hvisslingar och såg flera andra konstaplar komma springande från olika håll. Måhända blef hunden af dessa tillvaratagen och polisen i så fall underrättad om att fall af vattuskräck eller rabies canina inträffat. Skulle detta åter ej vara fallet, torde vederbörande genom denna sanvingsenliga berättelse fästa sin uppmärksamhet härpå och i tid vidtaga nödiga försigtighetsmått. U....