Aftonbladet – 7 juni 1865, sida 3

Ja, sefiora, det är savnt.? Ack, hvilken lycka!? Samtalet fortsaties en stund isamma riktning och rörde sig blott om de saker, som då för tiden utgjorde Agustivas Paradis på jorden. Duniel var just betänkt på att införa vågot intressantare samtalsämne, då melian honom och Agusiina ställde sig en herre, svart och kort och tjock samt en dam, hvit och lång och korpulent, hv Iket par var icke mer eller mindre än seftior Rivera, doktori medicin och kirurgi, och haus maka, dona Mercedes Rosas, syster till hans excellens, guvernören. Denna dam var klädd i en lysande sidenklädning af blodröd färg, garnerad med svart sammet, men mer än denna och mer än hennes stora armband med topaser och hennes koirallhalsband lyste på hennes snöhvila hy mågra rubinröda fräknar, hvilka visade sig i sim största glans på den runda och nestam dabbla hakan. Dotia Mercedes, hvars kallelse var Musernas dyrkan, och hvars politiska böjelser voro demokratiska, slog sig ned emellan Amalia och Agustina med ett utseende, icke såsom skulle hon nyss tömt en bägare ur Hippocreren, utan snarare som om hon druckit fyra glas Hoffmans droppar — det vill säga ut doktor Riveras ädla maka för ögonblicket hade, icke rosenröda utan mörk: röda kinder, och vid hennes tinningar blänktt en hel rad fuktiga perlor, hvilka likt dagg föllo ned öfver de runda och snöhvita ax larne. vUff! Jag har sökt dig öfver allt, sed hon till sin syster, Agustina. ?Nå, här är jag; hvad vili du? Jag badar i s barn; låt 038 gå til bords.? ?Nu stra. 2