Aftonbladet – 7 juni 1865, sida 2

De öfriga paren hade redan upphört att valsa, men Florencia och hennes kavaljer, Daniel och Amalia fortsatte dansen ännu. Om dessa båda unga qvinnor kunde man med säl säga att de voro sköna som englar, der de sväfvade kring salongen, Florencia, strålande glad och liflig, Amalia lugn, hängifvande sig åt intrycket af musiken och dansen. Allas blickar följde dem der de ilade fram, icke synbart vidrörande golfvet, utan svälvande som skuggor ötver dess tiljor. Allas blickar följde dem, men bemödade sig fåfängt att mellan dessa skyar af siden och spetsar upptäcka den lilla böjliga fot, hvarpå dessa zefirer stödde sina steg under det de gledo framåt, likt tonernas suckar, likt ljusets strålar. På en gång upphörde musiken och på en gång, såsom beherrskade af en högre vilja än deras egen, stannade båda paren, och de unga damerna, stödda på sin kavaljers arm, promenerade ett hvarf omkring salongen, lugna, som om de nyss stigit upp från sina platser. Floreneias kinder buro rosens skönaste färg; Amalias sköna drag voro öfvergjutna at en perlhvit blekhet. . Florencia var förtjusande, Amalia gudomig. De båsa vänninnorna satte sig bredvid hvarandra i ett hörn af salongen och i nästa ögonblick närmade sig till dem Manuela och Agustina, arm i arm. Daniel stod qvar framför sin fästmö och sin kusin. Manuela pr senterade Agustina, som yttrade några ord till Amalia under det hon betraktade den präktiga perla, hvarmed den sköna enkan uppfästat sina rika flätor. Alla fyra damerna togo plats bredvid