Aftonbladet – 6 juni 1865, sida 2

Ett utbrott af hänryckning följde på desse! ord. Intet jubel, inga lefverop hördes, men man omfamnade hvarandra, man betraktade hvarandra med blickar, som talade mera än ord och eder. Daniel öfversäg hela detta uppträde med sin örnblick; han upprördes ej deraf, utan fortfor med sin orubbliga kallblodighet: I een pu, mina herrar, att revolutionen öfverallt reser sig i jättegestalt; men denna revolution mäste hafva ett slut, ty hvarföre skulle den ej framgå logiskt och uppsöka sitt resultat, der det döljer sig? Detta resultat är ett hufvud, och detta hufvud finnes i Buenos Ayres. Om alla krafter böra riktas mot denna punkt, är det då icke vår skyldighet att bidraga till segern, då den närmar sig?4 Ja, ja! ropade allt. Icke så högt, mina herrar, icke så högt. Logiken måste föregå hänförelsen. I svaren ja, men det är just i fråga om sättet för denna medverkan, som jag alldeles motsätter mig de vanliga åsigterna. Jag började med att visa er tillökningen i antalet al emigranter, och detta antal ser jag ytterligare ökas af er... Hören mig, mina herrar! Då man vill bekämpa en styrelse, hvars tillvaro beror på dess moraliska mukt, må ste man först undergräfva grundvalarne för denna moraliska makt och förminska dess popularitet antingen från talarestolen, genom pressen eller med vapen i hand. Men mina herrar, då det gäller att bekämpa. icke en princip, men ett system, förkroppsligadt i en enda man — icke ett moraliskt inflytande, men en materiel makt, som rör sig, likt en maskin af dolkar, efter denne mans vilja, då är det nödvändigt att i denne ende man krossa systemet, maskinen och viljan. Räknen de patrioter, som flytt från Buenos Ayres; räknen dem, som framdele skola fly, om vi ej sätta en dam för denne emigrationens ström, och sägen mig sedan om ej alla dessa män, samlade, skulle varz nog för att inom staden medverka till den