Aftonbladet – 6 juni 1865, sida 2

Ja, ja, vi böra stanna här! utropade alla de öfriga. Mina herrar, sade Eduardo Belgrano, då tystnad åter inträdt, Ssetior Bello har icke yttrat ett enda ord, som ej fullkomligt öfverensstämmer med mina åsigter, och dock har jag varit en af dem, som ämnat öfvergifva landet, och denna tanke äterkommer kanske ännu en gång hos mig. Detta synes bevisa en motsägelse mellan mina åsigter och mitt handlingssätt, som jag uu vill förklara. sDet är sannt att vi borde stanna här; det är sannt att vi, i stället för att fly för Rosas, borde sluta en .ved hvarje dag allt trängre krets omkring honom, för att kunna krossa honom i det ögonbl.ck då fribetens timma slår. Denna äåsigt vore fullkomligt riktig och förnuftig, uttalad i allmänhet och tillämpad på hvarje annat folk i verlden under samma omständigheter. Men vi, argentinare, mina herrar, vi utgöra ett gauska bestämdt undantag från den allmänna regeln i detta fall. Jag skall bevisa det. Sefior Bello bar sagt utt fyra eller femhundrade män skulle vara nog för att störta Rosas. Jag tror det gerna. Jag antager att dessa män funnes, om alla, som på de sista åren emigrerat, återkomme hit, att vi kunna räkna på två, tre fyratusen män som alla vore Rosas afsjorda tiender. Men veten I, mina herrar, hvad detta antal betyder i Buenos Ayres? Det betyder blott en enda man. Ett perti är icke starkt genom antalet af sina anhängare, utan genom det förbund som håller det tillsamma.s. En million menniskor, som handla hvar för sig, betyder ej så mycket som två eller tre män, lifvade af samma id, samma vilja, samma kraft. Låtom oss se till huru Rosas uppnått sin makt; är det icke genom att förhmdra It samband mellan individerna. Rosas tyranniserar icke ett helt iolk; han tyrannierar hvarje familj i dess hus, hvarje person i dess enskilda boning — och till ett