ta IJOrBaKGiSe, uäulla de OVvemarklta avader, som der älvenledes gömma sig. Man har I deremot svårt att tro på möjligheten att de f grofva brottet skulle söka sig ett hem midt 1 den stilla friden i en bygd, på hvilken naturen slösat all sin prakt. Men t lemnar legenden den ull orm förk sjetvulen tilbräde till sjeltva paradiset, och det torde tyvärr icke vara första gången, som äfven de mest leende nejder fått bevittna de mest himmelsskriande broit. Tingssalen på Lånvgelanda är ett delstört rum, men bättre inredt för sitt ändamäl än undesiundom är fallet på andra ställen. Et sironk, bildande en afskuren oval, omsluter platsen för dombordet, och på en längs dess inre sida löpande bänk rihar nämnden gn plat Ena wvärs öltver rummet gående afbalkning, som tangerar ovalens båge, hindrar dessutom tingsmevigheten att intränga på den för parter och vittnea reserverade platsen på ömse sidor om skrapket. Rättens förhandlingar leddes nu, liksom vid de föregående ransukningarne, ef vice häradshötding Holm, och såsom allmän åklagare fungerade t. f. länsmannen Liden., hvilken haft eft.rapanint garne om hamd. Landshöldingen i Carl stads län, Ekström, provinciällikaren döktor Örtengrea, hvilken verkställt obdukfionerna, samt konsistorieombudet prosten Svensson i Blomscog öfvervoro ransokningen. Kyrkoherden Lindbäck var, enhat förständigande, tilstädes och tog plats äde unklagades sida. Et par anförvandter till atlidne Lysen hade äfven infunnit sig, medförante som rättegängsbiträde kvafrollören CO G. Lindahl. Kyrköherden Lindbäck är en man om två och sextio år, ef en längd något under medelmättan, mel smart, väl proporiionerad kroppsbyggnad. I touruure och hållnivg har han en elegans och alldeles ivgeuting, som tyder på bvad man plågar kalla bondkaplan. Panvuän är bög, bakätlutad, omgifven af rikt, starkt gräsprängdt hår, som bäres uppstruket, och näsiau alldeles hvita polisonger. Näsan är stor, något böjd och uedre delen ul ansigtet något tillbakadragen. Sedd i protil har ansigtsbildaingen i sin helht vägot judiskt. Kyrkoherden bar slasövon och blicken var dessutom under hela ransakningen dold af de halfslutna ögonlocken. Dragen bära denna prägel af andäktighet, som man: ofta finner prester under sina embetsutötfvingar untaga, tills denna min smäningon stelnar på deras ansigten, blir stereotyp och utgör deras vanliga ansigtsuttryck. Efter hvad det allmänt berättades har han uvdersin cembetsutöfnivg i Silbodal visat ett mycket despotiskt sinnelag, icke tälande nägra motsägelser, till följd hvaraf han stått i ett temiigen spändt förhållande till iflertalet bland församlingsboerna. Domstolsförhrandlingarne i onsdags, till hvilka vi nu öffvergä, började med uppläsning af förstämndiganiet från kon. befatlnivgshafvande com undersökning äfven rö rande Karin Perrsdotters död, hvarefter skreds gr ET vill protokollsjustering. Då vi för dagen egeniligen hatva att hålla oss till den sista ransakningen och då det hufvudsakligaste af bvad som förut vid rätten förekomuorit Tredan blifvit omförmäldt efter ortens tidningar, inskränka vi oss att omnämna några omständigheter. som af dessa protokoll framgingo. Säålundk fann man väl icke någon bevisning förelragt derom att kyrkoherden Lindbeck hade innehaft gift, men deremot hadedet blifvit onstateradt att han vid särbrilda ullfälten försökt förskalfa sig gifter. Vittnen hade älven varit hörda rörande förhållandet med en gosse i Årjeng, hvilken varit sjuk ochi af kyrkoherden bekommit ett kräkmedel, hvaraf han fåt ytterst häftiga kräkningarr och varit illa sjuk i åtta dagar, men sediermera repat sig. Bland det allra märkhgastte, som vid dessa föregående ransakningar föörekommit va: för ötrigt en vittnesberättelsee af kyrkovaktaren Wåzman, hvilken vi här återgitfva i sin helhet, emedan den möjliggen Kan anses i viss mån lemna nyckeln till de ur psykologisk synpunkt märkligar omständigheter, som en del af denna brottrmälshistoria företer. Protokollet innehåller rörande Wäåxmans vittnesmål följande: att vittnet intygar, att det lik som uppgrafvits såsom Nils Pettersson i Färskog verkligen var Nils Petterssons döda kropp. Paåa ir trån åklagaren om ej kyrkoherden för någon tid tillbaka samtalat med vittnet om, tatrighjonens myckenhet och hvad kyrkoherden derunder kunde hafva yttrat. fermälde vittnet: ! att kyrkoherden vid ett tilifälle för något öfver; ett år tillbaka yttrat: Nu är det så många fattiga, men vi skola ställa med. så att den ena hjelper den andra; nu är det alldeles för tungt för församlingen; far jag vara här en 8 å 10 år, skall Wåxman tå sc-att det ej är så manva fattiga, då, som nu, ty jag skall lära dem husvålla. Paå fråga från åklagaren, huruvida icke kyrkoherdens yttrande, att kyrkoherden skulle tära dem husbålla, afgafs vid ett sednare tillfälle, ltörklarade vittnet. att omvittnade samtal egde um vid ett och samma tillfälle.? Slutligen böra vi nämna, att åklagaren j: visserligen bade vid sista rattegångstillrället yrkat häktning å Lindbacek, utan stt dock vestämdt anklaga honom såsom vällande tiil uysåns och Nils Petterssons i Fårskog död, wvarom då var fråga, och det var under lessa omständigheter som domstolen afslogt; läktningsyrkandet. Domaren tillfrågade nu ånyo åklagaren, om c! PI Pom v tan förde talan mot Lindbäck i malet, med an-v: edning hvaraf hr Liden fö rade sig önska att 1u ansakningen måtte fortga och det tillåtag ho-s: om att längre fram på dagen framställa sina se äståenden. Kyrkoherden stod sålunda under tör m oppet al ransakningen egenligen icke såsom till. d: r tallstädes för upplysningars med-(s rhålllandena voro emellertid sådana, o! alad, uian lelande. F ut han i viss män de fakto behandiades såsom mklagad. likasom han a! den menighet. som uppov yllde tingssalen, betraktades såsom sådan. m Sedan åklagaren och hr Lindbäck fått upp-ja itva de viunen, som af dem åberopades och så a aflagt ed, hördes först en karl (hans namn indföll reterenten). som vitsurdade hvad vid förra ansakningen uppgifvits, att i början af Februari 864 vittnet och den förut afhörde Anders Brynelsson i Gerud. som rest till Kristiania, med ört bref från Lidbäck till hans der boende släging bleckslagarn Östberg, innehållande upprag om inköp if en bop saker, som af budbäaren skulle medöras till Silbodal. Då sakerna kulle afuemtas lade Östberg sagt. att bland det ;qvire ade var rågot som ej kunde fås, ty det ar giftigt. En zang förr — det var före julen 863 — hade vittnet sammantrittat med ÅA Brevn.