Aftonbladet – 3 juni 1865, sida 3

serie af repliker och sålunda bildat en ut urspruvgliga svenska visor sa nmansatt vaudeville. I allmänhet kunna ugifvarens för tjeuster om vår folkmusik och folkdikt ej nog erkännas: han har på dem uppolfrai decennier af tid och möda. Vi hoppas, att han fortfarande skall bli i tilltälle ait samla bäde dylikt och audra lemningar af äkta vordisk odling och konst, samt att han yt terligare och ofta må meddela Sverges fora vänner resultaterna af sina forskningar. Utländsk litteratur. Ernest Renan iber die Naturwissenschaften und die Geschichte, mit den Randbemerkungen eines deutschen Philosophen. Von H. Riter. Gotha 1865. Få tyska författare torde i Sverge vara så kända som Ritter, hvars Filosofiens Historia länge vari vid våra universitet begagnad och värderad. Åfven hos teologer har han varit väl anskrifven såsom företrädesvis kristlig filosot, synnerligen under en tid, då den nu alltmer slocknande panteismen förde spiran inom en stor krets al vetenskapsmän. Åtven denna epok hade sitt berättigande såsom behöflig motvigt mot såväl deismens som supranaturalismens ensidigt dualistiska transscendens. Men ätven läkedomens öfvermått alstrar sjukdom. Ritter var bland de törste, som uppträdde mot detta öfvermått och dess mera tillfälliga bihang af ryskolastiskt formelkram. Samtiden kan väl med skäl glädja sig öfver säväl en mindre sväfvande och mera rationel, som äfven mera teistisk vetenskaplighet, än den förgångna periodens, hvars ståndpunkt nu alltmer öfverges äfven af radikalerna, som med nyspord ifver höja materialismens fana. Med här itrågavarande bok torde dock Ritter för alltid ha förlorat de kyrkliga teologernas vänskap. Han häller framför dem en föga smickrande spegel och gör dem med saktmod, men tillika med djupt allvar. uppmärksamma på de oumtvikligt töljderna af deras zelotiska itran. Han ådagalägger ur Rånans allmänna verklsåssådning och ur-hans samtliga-så omfattande arbeten, hvilka alla fått nya upplagor, orättmätigheten al de allmänna anklagelserna för ateism. panteism, materialism, naturalism, fatalism o. 8. v. och beskyllningen för kätteri, hvarmed man frikostigt söker bortstöta sina motståndare, när mån fnner obeqvämt att i det enskilda pröfva deras undersökningar. Eu sådant förfarande stämptas som lättfärdigt, och att nu. de djertvas ullåta sig sadant, som utge sig för sanna kristna, antyder, att det mätte vara nagot slemt med deras kristendom. R, skildrar svårigheten att skrifva ett Jesu letverne; han betecknar som ett vågspel hvarje törsök att görå det i sitt hela sammanhang. Men han tror ej, att man dertör bör afstå derifrån, emedan man nu en gång börjat känna behotfvet allt mer trängande au ätven föra det heligaste i historien i sammanhang med hela historien?. Härvid har man blott att göra med Jesu timliga och menskliga sida. Det är ej blott lofligt; det är äfven påkalladt, att vitänka oss Jesus i hans fulla mensklighet. Unders ningen af Jesu jordiska lif 1 hans tjenareskepelse utesluter ingalunda tillförsigten till hanj: eviga rike. Häremot uppträda nu de uteslutande positiva teologerna; de vilja hämma vetenskapernas. framsteg, : det de trånghjertadt och härdnackadt tasthålla vid gamla tidens satser och ej medge, att de, som allt historiskt. behöfva vidare utveckling, vidgning och förbättring. Deras hufvudtel är, att de stå utom sin tid och ej vilja veta af dess vetenskapliga framsteg, fast, mer räkna dessa framsteg vlutt till tidens otro, 4 den de anse sig böra bekämpa. Sin grund söka , 1 de blott i gamla öfverlemningar, om icke i föraldrade dogmer. Väl finns det gammalt, som aldrig åldras. Men måste det ej betraktas i hvar ny tids ljus? Vi skulle ej ha några medel att röra de nuvarande menniskornas sinnen, om vi icke visste att öfversätta detta i deras språk, i deras tankar. Då det gesteologer, som oupphörligt vilja gjuta in oss i de gamla formerna, så måste vi erinra om, att sådana formler åldras och mista sin kratt, om de ej visa sig vuxna de uppgilter, som drifva en ny tid till nya ansträngningar, om de ej ansluta sig till hvad den andhga utvecklingens fortgång krätver . Man invänder: Vi ha en gammal uppenbarelse, en kyrkolära, som våra fäder utbildat. som ledt dem rätt; hvad behöfva vi mer? Att 0 på denna uppenbarelse, det är nog för våra pjälars salighet.? Ritter svarar; Blygens! Del tvets ord. som Gud lät sina profeter tala, äro iöda -bokstäfver tör er, on de ej väcka ert lif. r eftertanke, er handling, och väcka till efteröljd af edra fäders exempel, som knöto den ramla uppenbarelsen vid det nya lifvet och derur Irogo kyrkans normer och läror efter deras tids l örstånd. De ha ofta felat och I kunnen ock ela; men striden med villfarelsen är bättre än tillaståendet. Den gamla uppenbarelsen behöfC er en beständig ansträngning i sin utläggning. I h i 1 li sin användning. An har ingen uttömt dess nnehåll. Tron på det öfverlemnade är ej nog; won är död utan gerningar, utan medvetande ör vår tids behof. Uppenbarelsen måste besripag i sammanhang med verlden, naturen och 8 vistorien, De teologer, som biott ur bibeln vilja s wemta sin tro och sitt. vetande. kunna liknas vid Ir lem, som vilja förstå ett fragment, utan att tal betraktande det ställe, der det befinnes. eller I ortgången af dess tillkomst. Teologien, så vidt k len åberopar positiv uppenbarelse, är en del af istorien. Eör bibelns rätta. uppfattniog, som 5 lott en fri forskande ande kan vinna. skygga jI e tillhaka genom öfvertron på bokstäfverna, k senom dogmen om den verbala inspirationen. Ip Ritter tillstyrker teologerna att börja med att nvända teologien. Fordom har hon beherrskat etenskaperna, liksom kyrkan verlden. Men nu?? lan vänder dem alltmer ryggen. -Den teologi, ja om tjenar sin samtid, skall beherrska den; den je kologi, som högdraget ser ned på tidens sträf. I, anden, blir förbikörd och måste dock slutligen nka efter. Vandertngen in Palästina, von K. Furrer. Mit einer Ansicht und einem Plan von Jerusalem sj nebst einer Karte von Palestina. Ziärich 1865. ) st Jemte Sepps störa verk om Palesuna, som vi t fjol omnämnde, förtjenar äfven Furrers Resa iw framhallas för flera utmärkta egenskaper. ynnerhet iör stor sakkunskap och kriusk skärpa. d . har genomstwötvat landet i flera riktning: ch ej nöjt sig med att befara de vanliga pil-((4 nmsvägarne. hvarigenom han varit i tiltälle )(G it bese en mängd orter, som af resande sällan esökas. Han har just företrädesvis besökt säåmna Hos den ofta som usel och demoraliserad fi uldride befolkningen fann han örverallt vängt bemötande, med undantag af några orter vid 2 allmänna farvägarne. Han 40g in ej blow o8 europeiska köpmän och missionärer, i hospier och kloster. utan mestadels hos den muhaedanska betolkningen, äl hos rika scheiker an i Fellatyns tortuga hydda, flera gånger n hos Druser, s rskiuldt i Raschein och Hasaf vin vid Libanon, der 1860 den stora förtöljelsen ot de krisme egde rum. Mycket tramstår här j5? Lättre dager än hos vanliga resebeskrifvare, ro elf menskovän, tann F. måhända bättre mot. )se ande än andra. Redan på sin första resa Irån ye a till Jerusalem gjorde F. en stor upptäckt, Da ; han vandrade upp på El-Burdj och der fann d å pyramidruiner, till bekräftelse på Hizigs arpsinniga antagande, att här vore den hög-!ne na mackabeerslägtens hemort. der Simon lät se presa gratvärdar öfver sina föräldrar och bröat r (1 Mackab. 13: 25-30). Nägongång yttrar dt; ; Y., som älskar korthet, alltför knappt, så att sö) un t. ex. vid Åi, hvars läge han bestämmer ,..