ständigheter ingifva, eller annars, kännande deras tillvaro och inseende deras vigt, i full medvetenhet ignorera dem. Det är ej blott teologer, som oroas af sådana tvifvel, och vi ha en pligt att uppfylla mot denna stora hop af våra bröder... Vi kunna ej hoppas att sådana som de skola se hän till oss efter tröst och hjelp i sina religiösa förirringar, om de ej kunna sätta fullt förtroentill uppriktigheten i våra alsigter och goda tro— om de ha något skäl att anta, att vi vilja undanhålla någon del af sanningen och rädas för att uttala bestämda fakta. För sådana personer isynnerhet har jag skrifvit denna bok, och för alla som verkligen vilja se och lära känna san-. ningen i denna sak... Då jag framlägger denna bok, handlar jag ej lättsinnigt, utan med det stränga allvaret hos en person, som tror att det är hans pligt mot den kyrka, hvars tjenare han är, att göra sitt till för att tillförsäkra bibeln den heder och myndighet, som honom tillkommer, och rädda. dess fromma läsare från att tillskrifva honom egenskaper af fullkomlighet och ofelbarhet, som tillhöra Gud allena, och på hvilka bibeln sjelf aldrig gör anspråk. Jag tror, att en biskop är mer än någon annan pligtig att göra så, om hans samvete uppmanar honom dertill — helst han mer än andra är pligtig att vara för hjorden ett föredöme af denna vandring iljuset, hvarförutan det ej kan finnas något sannt lif i en kyrka, mer än individens själ. ; Jag hoppas, att vi ej skola hvila, förrän r kyrkas system blir reformeradt och hennes gränser på samma gång vidgade, så att hon blir hvad en nationel kyrka skall vara, modren till andligt lif för alla inom riket, omfattande, såvidt möjligt är, hela nationens fromhet och kunskap och allvar och godhet .. Jag uppmanar lekmännen att betänka, i hvilken ställning presterskapet skall befinna sig, om de i denna bok framställda saker befinnas vara till hufvudsaken sanna. Må de i Guds åsyn allvarligt pröfva sina hjertan i afseende på dessa punkter. Skulle de vilja binda presterskapet att, under hot afstraff, säga sig tro på hvad de sjelfva icke tro på, vid hvilket de på intet vilkor skulle vilja binda sig sjelfva? Vilja de, att deras egna söner, som möjligen na den gudomliga kallelsen att egna sig åt själavården, skola insnärjas i dessa nät, så sårande för sinnet, så kränkande för deras begrepp om sanning och heder, så hindersamma för friheten och öppenheten i deras tjenstutöfning? V:, som redan befinna oss under oket, kunna för en tid fördraga det, hur smärtsamt det än må vara, under det vi kämpa och hoppas på befrielse. Men hvilken ädelsinnad yngling med djup kärlek till sanningen och-brinnande önskan att uttala Guds kärlek till menniskan, skall frivilligt ikläda sig sådana bojor? Om resultatet af denna bok är sannt, syns det mig omöjligt, att inom 5 år härefter, om ej talfriheten i dessa ämnen uppriktigt erkännes tillkomma presterskap såväl som lekmän, ingen af de mer förhoppningsfulla och intelligenta af våra unge män skall kunna med rent samvete inträda inom engelska kyrkans presterskap?... Den tid är kommen — jag tror det på Guds försyn — då denna fråga ej längre kan åsidosättas; då vi måste fatta beslut och se henne i hvitögat, samt fullständigt och fritt undersöka hela ämnet, om vi skola vara trogna tienare af sanningens Gud .. Vi måste pröfva andarne, om de äro af Gud; vi måste pröfva all ting och behålla det godt är... Jag har ej inlåtit mig på denna undersökning af någon egen önskan eller föresats, utan af den rena nödvändigheten i min ställning som missionärbiskop... Jag skulle helst velat undvika sådana undersökningar, om jag blott kunnat, såsom jag äfven gjorde, tills jag ej längre kunde. Min befattning som prest och än mer som biskop fordrade att troget öfva mig i den heliga skrift?. Gud är mitt vittne till alla de tmmar af jämmer jag ibland tillbringat, då jag, under from läsning af bibeln hvar dag och vördande hvart ord deri som Guds ord, rakade på åtskilliga motsägelser... Men då trodde jag det vara min pligt att genast tillbakavisa hvarje sådan tanke eller att i raseri, liksow med en jernskodd häl, trampa ut hvarje gnista afärligt tvifvel, som Guds egen gåfva, kärleken till sanningen, tändt inom mitt bröst. Jag tackar Gud för det jag ej förmådde länge slå blå dunst i min själs ögon och på detta sätt våldföra mig mot kärleken till sanningen...? Jag glömmer aldrig de upprörda känslor, med ilka en mycket klok kristnad inföding, med rs hjelp jag öfversatte 2 Mos. 21: 20 på zuluspråket, först hörde det. Hela hans själ uppreste sig mot den tanken, att den store Guden, menniskoslägtets barmhertige fader, skulle tala om en träl som blott en penning och tillåta ett förfärligt brott ostraffadt begås, derför ati offret några timmar öfverlefvat våldet... Vår tro på den lefvande Guden qvarstår lika fast som nånsin, om ock ej blott Pentateuchen, utan äfven hela bibeln förkastades. Det är kanske Guds vilja, att vi i våra dagar skola bland andra dyrbara lärdomar äfven ingifvas den, att icke bygga vår tro på en bok, är denna ock sjelfva bibeln, utan att den lefvande Guden, vår fader och vän, är närmare oss än någon bok kan vara. Bibeln har dock genom Guds försyn och hans andes särskilda inverkning på dess författares själar varit medlet att för oss uppenbara hans rätta namn. Vi få blott icke insätta i bibeln hvad vi anse borde finnas der; vi få ej anta, att Gud endast medelst en ofelbar bok kunde uppenbara sig för oss. Vi böra nöja oss med att ta bibeln sådan han är och ur honom hemta de lärdomar han verkligen innehåller. Jag tror, att den tid är inne i försynens ordning och i verldshistorien, då man måste gripa till ettsådant värf som detta, icke i en lättsinnig och gäckande ande, utan med en hängifven och lefvande tro, som blott söker sanningen och utan fruktan följer dess spår. Ny norsk och dansk lititeratur.