kärlek, och ni tydde den kanske rätt. Men mitt vidskepliga sinne uppstod en förfärlig aning. Nog, nog, nu.? Men hvem i denna verld skulle väl i dag kunna störa vår lycka?? Hvilken dårskap som helst, en sak som ir lätt att åstadkomma blland vissa perso. ner och under vissa omstäindigheter i denna vår verld, som ändå är dien bästa af alla möjliga verldar, såsom lässes hos... jag vet icke i:vem?, sade Daniel !Bello, som justnu inträdde i salongen. ?Besvära er icke för miin skull, jag ber?, tillade han då han såg Eduardo hastigt göra en rörelse för att lenmna den plats han? intagit vid Amalias sida. Nåväl, eftersom det tyckes vara meningen, så sätter jag mig emellan er båda.? R Daniel tog plats mellam sin vän och sin kusin, tog en af hvarderas händer i sina och sade småleende: Jag skall börja med att erkänna att jag blott hörde de sista ord Eduardo yttrade, och att jag lika gerna icke bel öft höra dem, emedan jag för längesedan gissat mig till dem. Jag har talat.? Med dessa ord bugade han sig med komiskt allvar för kusinen som rodnade likt en ros, och för vännen som rynkade ögonbrynen. Ah! eftersom herrskajpet allsicke tyckes ämna svara mig?, fortforr Daniel, ?blir det väl jag som fär behålla ordet. Huru befaller ni, min fru kussin? Skall sefiiora Dupasquiers vagn komnma för att hemta er, eller skall ni henmta seiiorita Dupasquier?? Jag skall fara till hennne?, sade Amalia med ett tvunget leende. Gudskelot att man fåår se ettsmåleendel Ah! och ni småler ocksåå, sefior don Eduardo? Lofvad vare Bacco, glädjens helgon!