Aftonbladet – 31 maj 1865, sida 7

Det är sannt?, sade Eduardo, sefiora Amalia behöfver ej ett ögonblick bekymra sig om dessa menniskors harm. Jag har ej heller någonsin varit af samma tanke som du, nemligen att hon skulle göra dem den äran att besöka balen.? ?Bravo! Oöfvert äffligt! utropade Daniel, bugande sig för sin kusin. ?I ären båda inspirerade och hafva omvändt mig. Det vore en dårskap af min dyrbara kusin att besöka balen. Det är bäst hon icke far dit. Men i stället råder jag henne att väl gömma undan sina himmelsblå rosetter och skärp, så att ej la Mashorcas ömtåliga ögon må lida vid äsynen deraf, då detta ärade sällskap om nägra dagar här aflägger besök. De bofvarne i mitt hus!? utropade Amalia, med ögonen blixtrande af mod och höjande hufvudet med en stolthet, som i detta ögonblick tycktes fordra en kronas majestät. NåvälP, sade hon, mina tjenare skola göra med dem som de göra med hundar: kasta dem ut på gatan.? Ypperligt! Storartadt!? förklarade Daniel, gnuggande händerna; derpå lutade han huf vudet tillbaka mot ryggstödet på soffan, såg ut och upp i den klara blå himmelen, och frågade med största lugn: Huru är det med dina sår, Eduardo?? En hastig, nästan konvulsivisk darrning. lik den som frambringas genom en elektrisk stöt, genomilade Amalia. Eduardo svarade ej. Båda hade förstått Daniels anspelning på minnena af den förfärliga mordnatten. och på de följder som denna kunde med: föra. Jag skall fara till balen, Daniel, sade Amalia mea tårar i ögonen. Men det är förfärligt att ni skall göra det för min skull!? sade Eduardo, i det har sprang upp och mätte gulfvet med stor