Aftonbladet – 31 maj 1865, sida 7

han ogillar och fördömer den kortsynta, vacklande politik, som gjorde de förenade rikena till ett overksamt, vapenlöst vittne till Danmarks kamp. Det är från synpunkten af de förenade rikenas egna, högsta intressen han yrkar att Sverge—Norge bort skynda till Danmarks hjelp, och det är från denna synpunkt han fäller den ogillande dcmen. Hans ståndpunkt är således precis densamma, som svensk-norske utrikesministern grefve Manderströms var från den 29 Maj 1861 till mot slutet af 1863. Vi vilja ej gå läsaren i förväg genom en resumå af skrittens innehåll. Men såsom prof på förf:s framställningssätt tillåta vi oss att anföra hans karakteristik af den diplomatiska skola, till hvilkens bekännare han räknar grefve Manderström: Han (gretve Manderström) synes at höre hjemme blandt den Skare af Statsmeend, som ikke alene have en afgjort Forkjeerlighed for Diplomatiken og dens mange Kunstgreb og Finesser, men som ogsaa tiltroe den den störste Magt og den störste Virkeevne; som ikke alene helst styre Staterne, paa deres Baner rundt om og imellem hverandre med Noter og Depescher, men som ogsaa have meget höie Forestillinger om, hvad der dog kan udrettes ved saadanne lange, gediegne, rigtig afpudsede og affilede Noter, som baade ansee det som Livets höieste Gode, med sedel Anstand og fine Manerer at kunne deeltage i denne besynderlige Mennuet mellem Diplomater, og dertil antage, at Verdensskjeebnen, netop ved denne Fremadskriden og Tilbagegaaen i Dandsen, sikkrest stödes frem og paa denne Maade faaer sin rette Gang mod det rette Maal; — denne Skare af Statsmend, som sette det som Statskunstens og Politikens höieste Opgave, betimeligen atvexlende at kunne ?ringe med Stormklokken4 og blese södt paa den fredelige Hyrdeflöite, og troe, at Historien derved gives sin egentlige Retning. Men for Statsmend af denne Skole er der fornemmelig i vor Tid forbeholdt Skuffelser af den alvorligste Slags. I denne Tid, da Alt er revet löst og vakkler, griber Magten undertiden utilslöret deels nedenfra deels ovenfraa saa pludseligen ind, og saa i selve den diplomatiska Menuet, at de Dansende uvilkaarligen standse og for Öieblikket glemme Pas og Vendinger, og lade Tiden uzendset löbe afsted, -som de dog netop troede at holde saa fast med fine, men sterke Snöre og treckke saa sikkert afsted r ed sig; — den ryster undertiden saa pludseligen og bru-talt i de eedle Figurerendes noget gammeldags Parykker, at hine komme til at gispe efter Luft og tabe Synet midt i den Sky af Pudder, som er opstegen fra dem selv.? Så lyder teckningen af den diplomatiska skola, som h. exe. Manderström svurit sin tro. Slutet af förf:s skrift är egnad åt en af den lefvande öfvertygelsens kraft och värma genomträngd framställning af den politiska skandinavismen såsom vårt enda säkra värn, den enda möjligheten för vårt nationella sjelfbestånd, den enda utvägen att undgå Polens öde. Köpenhamns universitet hade för år 1863 utsatt följande prisfråga i historia: CAf Kilderne at oplyse Gullands Forhold til Danmarks og Sverigs Rige og de Stridigheder, som m llem disse Riger opkom om Öens Besiddelse fra dens Erobring af Valdemar Chistoffersön intil Freden 1 Brömsebro, da den afstodes til Sverig.? Den besvarades af teol. kandidaten Jens PaludanMiller i en afhandling, som vann universitetets guldmedalj, hvarom förf. mottog underrättelse dagen innan den rekrytskola slöts, han såsom värnepligtig måste genomgå hösten 1863. Förf. företog sig genast att genomgå sitt arbete, i akt och mening att omarbeta detsamma, förrän det befordrades till trycket, och arbetade med ansträngd flit under de få veckorna innan han jemte öfrige rekryter kallades till danska armåen i Holstein, dit han afgick den 30 November. Dermed voro hans historiska forskningar ändade. Den korta återstoden af hans lif är skildradt i ett antal bref af hans hand till anhöriga och vänner, hvilka meddelas såsom tillägg till hans af fadern, rektor C. Paludan-Miller utgifna historiska arbete. Hans sista bref är dateradt den 31 Januari 1864. Hvad honom vederfors under de närmast följande dagarne — säger utgifvaren — vet jag ej. I den blodiga fäktningen vid Sankelmarksjö den 6 Febr. under återtåget från Dannevirke föll han, tappert kämpande i sin afdelnings — första regementets första kompanis — leder. Sannolikt hvilar han nu i den stora hjeltegrafven på Flensborgs kyrkogård. Det är med ett vemodigt intresse, man motiager det i hög grad värdefulla arbetet af den unge vetenskapsmannen, som så tydligt vittnar om, hvilken förlust den nordiska häfdaforskningen har att beklaga vid hans förtidigt öppnade graf: Det efter en fotografi i stentryck utförda porträtt, som åtföljer den prydligt tryckta skriften, visar oss bilden af en i yttre hänseende högst intagande personlighet. — Turkiska generalen Omer Pascha ärnar utgifva en ?Alexander den stores lefnad?, hvil. ken hjelte han ställer högt öfver Julius Cesar. — Schweiziska förbundsrådet har vägrande besvarat franska sändebudets begäran om utfärdande af förbud mot spridningen af Propos de Labienus?.