då denne var kapellmästare i Weimar, hvarest den unge Hiller äfven rönte många prof af välvilja och uppmuntran från Goethe, och var det måhända af tacksamhet derför som han satte 1 musik den nu här utförda vackra fången af den store skalden. Hela kompositionen vittnar både i vokalt och instrumentalt hänseende om en sannt konstnärlig begåfning, en varm och poetisk uppfattning at sjelfva dikten utan något försök till härmning af mnaturljuden, hvartill här å sätt och vis äfven funnits anledning. ndast den korta, kraftigt betecknande slutstrofen : Seele des Menschen, Wie gleichst du dem Wasser! Schicksal des Menschen, Wie gleichst du dem Wind !? hvari man utan tvifvel spårar ett drag af den hos Goethe icke sällan förekommande lätta ironi öfver menniskosjälens ombytlighet och obestän ighet och öfver menniskoödenas vexling och vansklighet — har i den musikaliska behandlingen erhållit ett väl i sig sjelf vackert, men nog mycket sentimentalt, och derigenom med ordens anda mindre adeqvat uttryck. Till slut fick man det stora nöjet att ur Haydns oratorium ÄArstiderna? höra tvenne afdelningar, nemligen ?Hösten? och ?Vintern?, hvari likasom i de öfriga ett ädelt konstsinne uppenbarar sig i harmonisk törening med ett varmt och innerligt sinne för naturens vexlande skönhet. hvilka egenskaper icke minst tydligt framträda i de herrliga, friska, melodiska körerna. I utförandet af solopartierna deltogo mll Walin och hr Willman jemte åtskilliga andra af sällskapets ledamöter, hvariblavd en ung musikälskarinna med särdeles behaglig rö t och lofvande musikaliska anlag uppträdde för första gången.