Forina tiders tankar om Ladugårdslavisvikens värde såsom hamn och om Eommunalstyrelsen i Sverges hufvudstad. V. Sedan den sista af de anförda skritter, eller den ?på menighetens och egna vägnar? af P, Holst, hade till K. M:t inkommit den 23 November 1745, afläts, enligt hvad som finnes antecknadt på öfverståthållarens underdåniga betänkande af den 9 i samma månad, följande resolution: Upläsit i Rådet den 19 Aug. 1746, och hvad först angår ladugårdslands Inwåhnares deröfwer förde beswär, att en wiss afgift för öfwerfahrten af den nu warande Steenbroen från Ladugårdzlandet måste erläggas; Så aldenstund Staden har ansenlige byggningsmedell, hwarmed bem:de Ladugårdzlands Steenbroo, så wäl som de öfrige Stac sens Steenbroar utan Inwåhnarnes särskilte bidragande kan underhållas, såsom ej heller den åhr 1728 faststälte broafgiften numera kan tagas till skiähl till broafgiftens continuerande, emedamr det då war en träbro, som fordrade åhrlig reparation, hafwandes eij heller någon bro-aftgitt i förra tider blifwit erlagd, då broen war afsteen, som ex actis befinnes: ty resolverades, att den wid Ladugårdzlands broen upsatte bomen bör borttagas, och ifrån instundande Michelsmässo ingen afgitft för öfwerfahrten af denna broo for dras, utan densamma, såsom andra Stadsens Steenbroar af Stadsens publique medell underhållas. Beträffande 2:o Ladugårdzlands Inwåhnares ansökning om en Wågs upsättiande wid Parm Mätare Stugan därstädes, så finner Kongl. Majt. sådant owägerligen böra skie till följe al Kongl. Maj:ts redan d. 5 Juni 1735 uppå Riksens Ständers föreställning, aflåtne nödige ordres. Och angående 3:o Hambnarne och Lastagie-platserne wid ladugårdzlandet, så böra de lika som andra Stadsens hambnar och Lastagie-Platzar med all sorgfällighet behörigen wårdas och i tillbörligt stånd hållas; om hvilket alt bref till Öfwerståthållaren afgår. Dessa döde, som med röster från en tid af 120 år tillbaka, nu deltagi i strider om Nybrovikens öde, må ej kunna beskyllas för sidoinflytande af våra enskilda fördelar eller förbindelser eller personliga ömtåligheter. Man stred äfven i deras tid, och ej utan bitterhet, om Nybrovikens böljor; men ej om ett förslag att tillintetgöra dem, utan om skyldigheten att hålla dem rena. De då på sin embetshöjd vidrörda, såsom skyldiga till missaktning för eller vanvård af det allmänna bästa, om de åt Stockholm af Försynen gifna ovärderliga fördelar af öppna, friska, spegelklara vatten, klagade väl öfver Laduzcäårdslandsboarnes allt för närgående tilhwijtelser?. Men ingen hade det allra ringaste att invända mot de klagandes påstående att det var efterkommanderna til en obotelig och obeskrifwlig skada och fördärf?, när ?den skiöna hamnen, som Gud