Ullllala HaRla UUECETJUNAT aUCARUULCI, HUND RU gressledamoten icke hade lust att höra på. Han reste sig derföre och sade: ?Hr president, jag har icke kommit hit i dag för att höra anekdoter. Tiden är alltför allvarsamt. Leendet försvann genast f än Lincolns ansigte, och han utbrast: ?Å — sitt ni stilla. Jag högaktar er som en allvarlig, uppriktig man. Ni kan icke vara mera bedrölvad än jag är beständigt, och jag måste nu säga er, att om jag ej emellanåt på detta sätt skaffade mig luft skulle jag dö.? En stor del af dem som hvarje dag sökte företräde hos honom, utgjordes af personer hvilka togo hans barmhertighet i anspråk tör vänner och slägtingar, som sutto i fängelse eller voro dömda till döden. Detvar mig ett beständigt äm-e till föruadran att han med alla sina andra sorger och pligter hade så mycken tid och tålamod för denna mängd. Jag vet ait han satt hela timmar och åhörde detaljer af fattigt folks husliga förhållanden — ofta nog naturligtvis helt betydelselösa — sorgfälligt fromletade fakta och visede en ifver att skaffa rättvis:, som hade det gällt saker at yttersta intresse. Fattigt klädda personer kunde snarare räkna på att få sina Önskningar uppfyllda, än de som kommo i siden och sar och aldrig blef någon för sitt armod bortvisad från hans dörr. Om han misstog sig, så var det helt visst -enom sin barmhertignei. Jag paminner mig en händelse med en temiigen be kant rebellfånge, som blifvit dömd till döden, jag tror såsom spion. Enträgna nådeansökningar sökte alvända domen. Medan saken ännu var oafgjord, försökle han rym ma ur fängelset och blef ekjuten af vaktknekten. Ehuru han fullkomligt förtjenat döden, yttrade dock Lincoln i min närvaro till domaren Holt, 7att det varit honom en stor lättnad, att mannen sjelf tagit stt öde om händer?. Domaren Bates yttrade vid samma tillfälle, att han ofta sagt presidenten att han knappt kunde anfört os benådningsrätten, ty han förmådde knappt afslå en persons bön, som upprörde hans känslor; och genast kommo tårarne i hans ögon som på en qvinna.? Ett rörande exempel på hans hjertegod-j. het tilldrog sig helt nyligen och berättades för mig af en utaf hans tjenare. En-fattig qvinna från Piladelphia hade redan väntat tre dagar med sitt dibarn på armen för att få tala vid presidenten. Hennes man hade legt en annan i sitt ställe till armån, men hade några dagar derefter blifvit berusad af sina kamrater och öfvertalad att i detta tillstånd låta värfva sig. Kort efter sin ankomst till armån deserterade han, emedan han trodde att regeringen icke hade någon rättighet till honom, sedan han skaffat en man i sitt ställe. Återkommen hem, blef han naturligtvis arresterad, ställd inför rätta, funnen skyldig och dömd att arkebuseras. Domen skulle verkställas en lördag. Föregående måndag lemnade hustrun sitt! hem med sitt barn och försökte att få tala med Lincoln. Gamle Daniel sade: Hon har redan väntat tre dagar, men icke fått tillfälle att komma in. Sent på eftermiddagen tredje dagen gick presidenten genom en bakgång till sin privatvåning, för att dricka en kopp t och hemia någon hvila. Då fick han höra ett litet barn skrika. Han gick genast tillbaka till sitt arbetsrum och ringde. Daniel, sade han, finnes der en qvinna med ett barn i tamburen?? Jag svarad : att det var så, och med förlof trodde jag det var ett fall som han borde se, ty det gällde lif:och död?. Då sade han till mig: låt henne genast komma in?. Hon gick in och berättade sin historia och presidenten benådade hennes man. Då qvinnan åter kom ut, var hennes blick riktad mot höjden, hennes läppar framstammade en bön, och tårarne strömmade utför hennes kinder?. Daniel tilllade: Jag gick fram till henne, klappade henne på axeln och sade: ?Hör min gumma, det har ert lilla barn uträttat,. Ett annat rörande fall inträffade, jag tror det var under sista veckan. En redan åldrig qvinna, klädd i en sliten sjal och hatt, kom ändtligen i tur att få tala vid presidenten. Hennes man och -hennes trel söner, allt hvad hon egde kärt i verlden, hade gått till armen. Hennes man. hade blifvit dödad, och nu kom hon för att bedja presidenten om sin äldsta sons frigifning. Öfvertygad om sanningen af hennes berättelse, sade han: då ert stöd blifvit er fråntaget, så har ni rättighet till en af era söner?. Och han skref genast en order om hennes sons frigifning. Den fattiga qvinnan tackade honom innerligt och gick sin väg. Då hon kom till armån, erfor hon att hennes äldsta son blifvit sårad i sistal bataljen och förd till lasarettet. Hon fick reda på detta, men sonen var död, eller dog medan hon var der. Läkaren intygade förhållandet på baksidan af presidentens order och med krossadt hjerta begärde j qvinnan ny audiens. Presidenten greps djupt af hennes berättelse. Jag vet hvad ni Önsker utaf mig, och jag skall uppfylla det utan att fråga er, och frigifva er andra son?. Derpå tog han pennan och började skrifva en order. Medan han skref stod qvinnan bredvid honom, for med handen sakta öfver hans hufvud, under det tårarne runno öfver hennes ansigte, och strök hans sträfva hår, såsom jag sett kärleksfulla mö drar göra med sina barn. Under det han skref var hans eget hjerta öfverfullt och hans ögon våta. Sesä, sade han, nu har ni en och jag har en af de båda andra som ännu äro vid lif?P. Hon emottog papperet, lade vördnadsfullt sin hand på hans hufvud och sade: ?Gud välsigne er, herr president. Gud gilve ni kunde lefva i tusen är och alltid vara hufvudet för denna stora nation?! FINLAND. Sedan Finlands ständer i und. skrifvelse, innefattande svar å kejsarens till dem aflåtna proposition beträffande en ny brottmålslag, förklarat sitt bifall till sagde proposition, likväl med särskilda utaf stän erna förordade ändringar och tillägg, har kejsaren, med godkänn nde af ständernas framställ f