Drag utar Lincolos lefnad. En bekant amerikansk målare, B.F. Carpenter, känd genom sin tafla: Sjelfständighetsförklaringens undertecknande?, meddelar i en amerikansk tidning följande drag, hvilka dels förklara den egenheten hos Lincoln att midt under krigets sorgligaste skiften finna behag i muntra anekdoter, dels bevisa hans för hvarje sannt lidande värnlösa själsgodhet. Carpenter skrifver: Det var mitt lils uppgift att studera menskliga anleten, och jag måste nu säga, säsom jag ofta förut sagt mina vänner, utt Lincoln hade det fulaste ansigte som jag någonsin målat. Under förra vårens och scmmarens pröfvodagar såg jag honom ofta och märkte, huru hans af sorg törtärda, ångest: fulla uppsyn förmådde framlocka tårar hos hans bittraste fiender. Jag erinrar mig isynnerhet en dag, då jag passerade stora trappan i hans enskilda vaning; jag fann honom ensam, promenerande fram och tillbaka i en trång gång, med händerna på ryggen, hufvudet framåtlutadt mot bröstet, mörka ringar under ögonen, vittnande om sömnlösa nätter — det hela framställande ett bevis på verkningarne af bittra sorger och ett ansvarsfullt kall, sådant jag aldrig sett det förr. Och likväl hade han allid ett vänligt ord och nästan alltid ett skämtsamt leende till hands, och det var hans