STOCEHOLM den 31 Maj. Det vill synas som skulle en kritisk period vara i annalkande för den moderna franska cesarismen. Åtskilliga tecken häntyda derpå, att den säkerhet och förtröstan, hvarmed den uppträdt. börjar i vissa fall svigta. När ett välde söndrar sig sjelf blir det icke beståndande. Det skarpa bref, som ejsar Napoleon: nyligen aflåtit till prins Napoleon, vittnar icke om den jemnvigt och den passionsfria stämning, som den förre alltid låtit påskina; det proklamerar öppet den söndring, som råder inom sjelfva den napoleonska familjekretsen och hvilken på dylikt sätt lätt öfvergår till fiendskap på lif och död. Intrycket af en dylik söndring upphäfves icke genom kejsarens förklaring, att hädanefter skall han veta att liksom den store Napo leon handhafva en disciplin inom sin familj och sin regering, hvilken endast tillstädjer en vilja och en handling. Det åsyf tade imposanta häri neutraliseras vid läsningen at det kejserliga brefvet helt och hållet genom den känsla man erfar af den obestridliga sanningen i det kejserliga yttrandet, att vid sidan af Napoleon I:s hi. storiska bild äro nutidens napoleoner att betrakta såsom pygmåer. Ett annat högst märkligt tecken i samma riktning är den broschyr om och mot påfvens verldsliga makt som förre inrikesministern hertig de Persigny nyligen utgifvit. I detta uttalande ser man den mest framstående bla:d de s. k. Decembermännen, den som företrädesvis haft ordet för att vara Louis Napoleons förtrogne, under landsflykten, vid statskuppen och sedermera, på sätt och vis uppträda i opposition mot kejsarens och kejsarinnans italienska politik. Ännu mera betänklig och olycksbådande är den stämning, som den mexikanska frågan synes vara egnad att framkalla. Hos ingen tänkande politiker har någonsin ett tvifvel förefunnits om, att det mexikanska kejsardömets skapande var det största politiska fel, Napoleon III begått under loppet af sin hittills förda regering. Frankrike har aldrig kunnat försona sig med denna plan; det måste offra penningar och menniskor i massa, utan att någonsin begripa hvarföre? För att förverkliga denna Psitt väldes största id?, — d. v. s för att ända derhän upptända en österrikisk erkehertigs ärelystnad, att han slutligen nedslog alla hinder, som uppställdes mot honom af hans familj, och lät sätta den mexikanska kejsarkronan på sig, på det att Frankrike skulle kunna draga sig tillbaka med ära, innan den nordamerikanska unionens segerrika makt, hvilken alltid stått fast vid Monroedoktrinen, hotande och tillbakaträngande ryckte framåt, — måste kejsaren koncentrera sin diplomatiska-klokhets alla hjelpmedel, uteslutande sysselsätta sig med denna olyckliga fråga, för densamma låta det tillfälle, som den polska frågan i Europa erbjöd honom till ett mot Frankrikes traditioner och hans egen dynasti svarande uppträdande, gå obegagnadt förbi och lugnt åse huru delningsmakternas allians allt ohöljdare framträdde, förödmjukande och haotande Frankrike. Och har väl nu kejsar Napoleon med alla de uppotiringar af penningar och menniskor, som Frankrike fått vidkännas, med alla de förluster, som im peratorns maktanseende i Europa lidit hos folken säväl som hos regeringarne, förverkligat sitt väldes största ide, d. v. s. har han lyckligt verkställt sitt återtåg från Mexiko och undvikit faran af en konflikt med Nord amerika? Nej. Nordens sednaste segrar voro så snabba, så afgörande, att fransmännen icke haft tid att fullborda den enligt Monitören alltmera fortskridande, men i verkligheten aldrig till stånd kommande pacifikationen? af Mexiko och anträda återtåget.