Aftonbladet – 30 maj 1865, sida 2

?Alldeles; trettiotvå gånger tjugofyra.? Och trettiotvå Cochabambas?, sade don Cäåndido som ej kunde låta bli att tänka på detta ord. Tusen tack, min gamle vän?, sade Daniel sedan han räknat papperslapparne och stoppat dem i sin plånbok. ?Ar det ett lotteri, detta, Daniel!? ?Ja, det är ett lotteri och ingenting vidare.? Jag fruktar att det har afseende på en kärleksintrig, i alla fall. Var försigtig, Daniel, var försigtig! Buenos Ayres är farligt i detta hänseende såväl som i alla andra.? Och för att icke faran skall nå äfven er, min vördade lärare, så måste ni gifva mig ert ord på att glömma för alltid hvad ni nu skrifvit. Mitt hedersord, Daniel, svarade don Cåndido, och tryckte ynglingens hand, som denne till afsked räckte honom. Jag har sjelf varit ung och jag vet huru ömtåligt en qvinnas rykte är, liksom äfven en mans heder. Mitt hedersord. Gå, var lugn och bli lycklig, gynnad, väl emottagen, som du också förtjenar att blifva. Tusen tack, min vän. Men under det jag följer era goda råd, glömmer ni väl icke bort planen till det der huset?? ?Det var ju morgon du ville ha den? Ja, i morgon.? ?Godt; innan klockan ännu slagit tolf, skall den vara i dina händer.? Ni lemnar mig den naturligtvis sjelf.? Det skall jag göra.? ?God natt då, min käre lärare och vän.? ?Farväl min Daniel, min vän, min räd dare !? Don Cåndido följde honom ända till porten och Daniel, insvepande sig i sin vida kappa, gick långsamt utför gatan de Cuyo;