Aftonbladet – 29 maj 1865, sida 3

OR CO OP MKB OMM UBBE fara att oförmågan att infria utsläppta banksedlar skall leda derhän, att man, hellre än att erkänna denna oförmåga, söker åvägabringa en myniförändring, det vill i detta fall säga, en myntförsämring. Innehar icke staten banksedelutgifningen såsom monopol, så är staten också befriad från den farliga frestelsen att utsläppa banksedlar utöfver förmågan att infria desamma. Af alla de olyckor, som kunna drabba en nation, är ingen så stor och till sina följder så förfärlig som myntförsämringar; sjelfva eganderätten blir rubbad och i stället för utveckling och förkofran af landets materiella krafter uppkommer en förlamning i all rörelse, som medför välständets aftagande. I åtskilliga länder, der man icke velat hvarken med eller utan vilkor öfverlemna banksedelutgifningsrätten till enskilde, har man öfverlåtit densamma till någon stor korporation mot ömsesidigt fördelaktiga vilkor. Ehuru ett dylikt stort bolag utgör eit mäktigt och svårhandterligt intresse i staten; är det dock för det allmänna fördel: aktigare än om staten sjulf skulle besörja denna angelägenhet. Det kun således med all visshet sägas, att den åsigt att staten ensam bör törse allmänna rörelsen med banksedlar, numera är i det närmaste öfvergifven. Den andra ytterligheten, att hvem det vara må kan tillåtas utgifva huru beskalfade förbindelser son helst och att dessa iå gälla hvad de kunma, låter väl säga sig, men saknar all tillämplighet under den nuvarande ståndpunkten af det stora fler-: talets bildningsgrad. Det blef således en angelägenhet, att till undvikande af dessa begge ytterligheter, med bibehållandet af den stora beqvämlighet banksedlars bruk medför, ordna banksedelsutgifningen så, att de utelöpande banksedlarne representerade ett verkiigt värde, ej blott en kredit, och att innehafvaren med trygghet kunde förlita sig på att utan dröjsmål få dem utbytta mot metallisk valuta enligt landets myntfot. 1 detta afseende har banksedelutgifningsrätten här i landet blifvit ordnad på ctt tillfredsställande sätt. Staten har en från dess öfriga aftärer med egen betydlig grundtfond försedd riksbank, som, utötver inneliggande metallisk valuta, eger en begränsad sedeletgilningsrätt. Denna bank är säledes den enda i landet som på kredit är tillåten utgifva banksedlar. Men denna kredit är statens, och således obestridlig, samt då man derjemte besinnar att de på kredit utgifna ba: ksedlarne icke äro utlemnade annorledes än emot lånedokumenter, så inses lätt att ingen förlust för banksedelns innehafvare bör kunna uppkomma. Före 1864 års banklag tilläts jemväl enskilda bankbolag utgifva banksedlar på personlig kredit, i hy att banksedelutgifningsrätten grundade sig bland annat på säkerhetshandlingar för kassakreditiv, utan att närmare bestämdes beskaffenheten af dessa säkerheter, hvarigenom faktiskt inträdde det förhållande, att när en bank beviljat ett antal kassukreditiver mot borgensförbindelser och intogo dessa säkerhetshandlingar i beräkningen öfver sin rätt att utgifva banksedlar, så voro banksedlar utgifna på den säkerhet som möjligen kunde anses ligga i borgensförbindelser. Helt annorlunda har denna angelägenhet blifvit ordnad genom 1364 års banklag, som till grund för sedelutgifningsrätten endast medgifver: rikets mynt och rikets ständers banksedlar; guld och silfver efter samma beräkningsgrund med afseende på värdet, som för rikets ständers bank nu är eller framdeles kan blitva föreskrifven; behållningen afirikets ständers bank insatta medel; i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek och för kassakreditiv innehafvande säkerheter till beskaffenheten med grundfondshypotek jemförliga. : Häraf synes att ingen enskild bank numera är berättigad utgifva banksedlar ånnorledes än på grund af en full: tillfredsställande valuta. Om således säkerheten i afseende på banksedlarnes värde är tillfredsställande, så fordras likväl derjemte kloka dispositioner med afseende på bankernas styrelsesätt, så att! dessas förmåga att vid uppvisandet infria sina banksedlar ej må blifva satt på något hårdare prof. Hittills känna vi icke under mer än trettio år, som ett större antal en-l: skilda vanker varit i verksamhet, mer än ett endu fall af tillfällig törlägenhet, och detta inträffade vid utbrottet af en svår inanciel kris och under omständigheter i öfrigt, hvilka bidrogo stt göra det ursäktigt hvad som under vanliga förhållanden skulle kunna kallas bristande förutseende. Ej utan anledning frågar man sig hvart let skall taga vägen sedan enskilda banker med rätt att utgilfva egna banksedlar, fortara att bildas. Vi hysa den mening att lenna Dvankifver icke innefattar någon fara för allmänna rörelsen, såvida vederbörande illse att banklagens föreskrifter noga iakt: agas. Det ligger neml. utom möjligheternas gräns, att i allmänna rörelsen uttvinga l: ett större belopp banksedlar än densamma pehöfver eller kan smälta. Om således totaleloppet af de utelöpande banksedlarne icke ;kas utöfver rörelsens behof, så är det ju emligen likgiltigt, om i en trakt der ett ifdelningskontor från en aflägsnare bank örut utlemnat banksedlar, numera dessa utträngas af en i orten upprättad bank. senom svårigheter att hålla banksedlar utelöpande komma bankstyrelserna till insigt leraf, att bankrörelsens öfriga grenar måste med uppmärksamhet skötas, om banken skall gifva skälig afkastning. Förr var det en simpel sak att hål!a millioner rdr i banksedlar utelöpande med ringa kostnad, och åtskilliga banker arsågo detta såsom hufvudsak om ej såsom bankens enda ändamål. Just genom tillkomsten af flera bankinrättningar återföres banksedel utgifningsrätten till hvad den är och bör vara, en nödig lättnad för att isyn: erhet vid smärre afdelningar och kontor hälla kassa, utan att derföre rörelsen skulle komma att betungas med ränteförlust, hvilket vore händelsen om kassorna uteslutande utgjordes af rikets mynt och riksbankens sedlar. Hade man ej förunnat de enskilda bankerna alla de attribnter som tillhöra bankrörelsen och bland dem banksedel-utgifningsrätten, så l skulle ofelbart hafva inträffat, antingen att rikets, ständers bank måst förlägga afdel-l ningskontor till en mängd smärre städer eller ! också, hvad som är vida troligare, att en-! last ett tåtal betydligare handelsplatser ii