— Offenbachs komiska operett Den sköna Helena gafs i går för första gången å Dramatiska teatern. Vi ha redan med anledning af styckets uppförande på Södra teatern antydt dess karakter, som här företer sig blott obetydligt moditierad genom en annan öfversättning verkställd af hr Hedberg, är litet mera polerad med ufseende på åtskilliga nä-. oot vägade anspelningar, medan den för Södra teatern begagnade öfversättningen af Wallmark har flera qvicka vändningar och ord lekar i det helas sjelfsvåldiga anda. Du faller af sig sjelft, att pjesen såsom lyrisk prestation gifves å den kongl. scenen med större fulländning, att dess ?mise en scene? skall vara stätligare än på förstadsteatern: men det är mycket tvifvelaktigt huruvid: den större lyxen i uppsättningen bidrager att förstärka det komiska intryck, som meningen är att åstadkomma. Resultatet af er jemförelse blir i detta fall, såsom vinästav förutsågo, ungefär detsamma som af en jem förelse mellan ?Orfeus i underjorden?, så dan den gafs på den gamla tarfliga Djurcårdsscenen, och samma stycke uppsatt mec or lyx på Stjernströms ?Mindre teater?. Det öfverdådigt uppsluppna, det sjelfsvåldiga förefaller på den mindre scenen mera såsom naturlig sak, och det kan icke nekasatt, ehuru såsom nämndt är, man i vissa delar gifvit litet mere städning åt språk och uttryck på den kongl. enen, den beiraktelsen likväl alltemellanå trängde sig på åskådaren, att åtskilligt, som för resten kunde vara ganska muntert, icke här var på sin plats, och vi tro att totalintrycket hos ganska många blef, att dei hela icke fanns vara rätt hemma i den storartade apparat, hvari det blifvit utrustadt. Detta är dock icke så att förstå, såsom skulle ej äfven här många scener framkalla stor munterhet. Hr Uddman var isynnerhet fullkomligt ?i kostymen? såsom öfverstepresten Calchas. Han var utan tvifvel de: mest komiska figuren i stycket och bidrog mest att hålla munterheten uppe bland åskådarne. Hr Adler såsom Agamemnon såg ogement lustig ut, men framställningen a denna roll kunde man önskat något mera komisk. Hr Knut Almlöf hade säsom Menelaus gifvit åt sin mask ett lidande utse: ende, som visserligen vid först uppträdan det framkallade löje, men efterhand börsade väcka verkligt deltagande för den stackars ?kungen-gemålen?, hvilke: icke torde vara det intryck som åsyftas. Fru Strandbergs spel såsom Helena är ganska väl genomfördt och hon föredrager sina sångnum mer med behag, eburu ett tydligare uttal af orden är att önska i den kuplettartade stil hvari sångnumrorna i denna operett i allmänhet äro hållna. —