STOCEHOLM den 27 Maj. En af våra tyska korrespondenter skrifver under den 19 dennes från Frankfurt följande om en nyligen utkommen bok, som är synnerligen egnad att kasta en dager öfver det politiska eländet i Tyskland: Sjunde bandet af Varnhagens dagböcker har nu utkommit hos Brockhaus i Leipzig. Man minns, hvilken uppståndelse de törsta banden af denna omfattande skrift åstadkom i det preussiska junkerlägret. De värsta delarne af det ovälkomna verket togos i beslag af polisen och dömdes af domstolarne. Utgi verskan, Varnhagens systerdotter Ludmilla Assing, dömdes för majestätsbrott och dylika politska förbrytelser. Hon flydde till Florens, der hon, procul ab Jove och ostörd af en viss publicistiks i Berlin utbrott af vrede, ombesörjer ett fortsatt utgifvande af den illa anskrifna boken. Det nu utkomna bandet omfattar det preussiska olycksåret 1850 och är isynnerhet intressant genom berättelsen om hva: som tilldrog sig mellan kejsar Nikolaus och grefve von Brandenburg på de s. k. Warschaukonferenserna, hvilka förberedde den protokollering i Olmitz, hvarigenom Preussen gick under Österrikes caudinska ok. Frågan gällde då, såsom man vet, revolutionen i Kurhessen. Kurfursten och Hassenpflug hade tagit till flykten. Prenssen ville blanda sig i saken och återställa den författningsenliga rätten; men Ryssland och Osterrike satte sig emot detta. Varnhagen skrifver den 2 November: Grefve Brandenburg ville i Warschau för kejsar Nikolaus föredraga den preussiska åsigten, att kurfursten af Hessen och hans Hassenpflug hade orätt, och folket fullkomligt rätt. Kejsaren råkade genast i raseri och utropade: Att min svåger, er konung, är en åsna, har jag länge vetat, men icke föru!, att han är omgitven af banditer, som äro hans ministrar.? Brandenburg steg upp och sade, att sådana yttranden af kejsaren gjorde ytterligare underhandlingar omöjliga. Blidkad, satte han sig åter och började sina anmärkningar dermed, att hvad han sade var konungens och hela ministerens åsigt; kejsaren hörde på med otålighet, sprang snart åter upp och sade: Således ändock banditer till ministrar! Är detta edra begrepp om statsrätt? Jag känner ingen annan, än att fursten har rätt ott befalla och undersåterne ega att lyda. Hessarne äro upprorsmakare; de måste nedhuggas, och så långt min makt när, skall jag använda den på att detta sker.? Allt detta i hög sta vrede. Stort uppseende skola äfven de af Varnhagen berättade scenerna i de dåvarande ministerkonseljerna göra. Den stackars grefve von Brandenburg, hvilken, såsom man vet, är konungens illegitime farbror och en tapper krigsbuss, men en politisk nolla, rönte den ittraste behandling för sin eftergifvenhet för kejsar Nikolaus, ehuru ingen hade mod att desavouera honom och uppiräda mot Ryssland. I minisierrådet i November 1850 rasade prinsen af Preussen mot grefve Brandenburg, bröt sönder allt hvad han fick tag i, kastade en stol ifrån sig och ropade: Du är icke någon preussisk general längre. Du är en feg mes, en landsförrädare ! — Grefve Brandenburg dog några år derefter i raseri. Den skymfliga konventionen i Olmitz utfördes, och Preussen måste i åtta år fördraga det Manteuffelska regementet. Det nya bandet af dagböckerna skall sannolikt konfiskeras i Preussen. I hela Tyskland skall man så mycket ifrigare läsa det. Verket har icke något stort litterärt värde och återspeglar jemte den tidens förhållanden äfven Varnhage s och den berlinska geheimerådssferens fåfänga. Men under den tyska pressens nuvarande tillstånd har det den förtjensten att genom öfverraskande upplysningar afelöja mången dunkel sida i den nyare preussiska historien och våga sig på personer och saker, hvilka eljest för en inhemsk penna äro ett heligt noli me tangere. Högst karakteristiska äro också några diag, som skildra den aflidne konungens föga allvarliga och opålitliga sinnelag. När grefve Brandenburg den 31 Okt. hade återkommit från Warsehau ned de försdmjukande underrättelserna, lät konungen inställa den beramade jagten för att hålla ministerråd och sade raljerande: ?Jag kan ju skjuta många bockar här!? — Vid general von Radowitz utnämning till minister hade han gifvt denne det formligaste löfte att afigsna Gerlacharne från sig. Men redan följande morgonen sade han till honom: Ni måste gitva mig mitt ord tillbaka, bäste Radowitz; Jag skulle gerna hålla det, men jag kan icke. Drottuincen har gråtit hela natten. Min husliga frid störes derigenom.? Och G erlacharne stannade qvar. Den 30 Okt. 1850 skrifver Varnhagen: I fullt ministerråd har konungen i största vrede yttrat till Manteuffel: 7Ni är en infam hyeklare, ni vill göra er omtyckt af allmänheten och arbetar mot Radowitz!? Mauteuffel satt tyst och smålog. Han var säker på bistånd af Ryssland, Gerlacharne och drottningen samt kunde anse segern vara gilven. Konungen utbrast ännu en gång: ?Ni är en skrymtare.? — Varnhagen gör denna passande anmärkning härom: Hvad kunna icke de der karlarne smälta! Allt var ömkligt hos dem, men pannan var af — jern!? K. M:t har, enligt Posttidningen, under den 23 innevarande månad utnämnt och för