Aftonbladet – 24 maj 1865, sida 2

Don Cåndido inträdde nu, åtföljd af. Daniel, i ett stort rum, på hvars ojemna golttilja, ett mästerstycke af den orntida snickar: konsten, den sednare mer än en gång höll på att snafva, ehuru han var temligen van vid den stolta staden, Buenos Ayres gator, der man utan minsta svårighet kan bryta halsen af sig, när tom helst, oaktadt alla de präktiga namn och titlar denna verldens befriarinna? behagat tillägga sig. Alla möbler i salen voro naturligtvis i i samma stil som gollvet; bord och stolar berättade utan art blifva tillfrågade att deras egare fordom sysselsatt sig med att gifva undervisning åt yngligar, hvilka först at allt lära sig att, dels med bläck och penna dels med peunknif, skrifva sina namn på vord och bänkar. Skrifbordet antydde emellertid at: don Cånd do allsicke var sysslolös, utan tvärtom ännu sysselsatte sig med pennan. Der sågs en mängd papper, några teckningar, ett ofantligt lexikon, ett bläckhorn och en sanddosa ai tenn, allt iden behagliga oordninz man vanligen finner hos litterärt folk, hvilkas skrifbord se ut ungefär som derar hjernor. Sätt dig, lugna dig, hvila dig, käre Da niel?, sade don Cåndido och sköt framn till bordet en stor, gammalmodig länstot. ?Med största nöje, herr sekreterare, sade Daniel och kastade sig ned i stolen. 7Hvarför säger du icke nu som förr : min säre lärare, eller min gam.e vän?? ?Emedan ni nu intager en ganska hög ol ts hos sefior don Felipe Arona, ministe: ör utrikesärendena i aurgentinska konfedeationens tjenst.? . ?Du kan utantill alla hans excellems titBe; DantA.?