Aftonbladet – 20 maj 1865, sida 2

försedd. På de förut beskrifna rökfaten brunna nu kilensiska rökpastiller, som utbredde en rik och varm vällukt i rummet. Fåglarne hoppade i sina förgyllda burar och sjöngo sina glada sånger, litligt och oupphörligt, som om de velat visa hvad deras lungor förmådde, eller bestyrka sin rättighet att kallas solosångare på naturens stora teater. Midt i denna förtjusande tillflyktsort, der all: återspeglade sig i guld, spegelgla eller blankpoleradt stål, finna vi nu Amalia, insvept i en peignoir af hvit batist, utsträckt på en hvilsoffa, som stod framför en af de ofantliga speglarne i det förr omtalade mahognyskåpet. Hon låg med haltslutna ögon, till utseendet sofvande och med hufvudet hvilande mot soffkarmen, öfver hvilken hennes bruna hår svallade i rika vågor. Bakom henne stod en liten vacker flicka af 10 e:ler 12 ärs ålder, som tycktes vävta på tillsägelse att uppfästa de präktiga flätorna och som under tiden roade sig med att onpphörligt stryka sin lilla hand emot den silkeslena ytan deraf. Amalia var blek och hennes kinder endast svagt roseniärgade, men denna klara och nästan genomskinliga hy ökade endast hennes skönhet och tydde på ett mildt, kanske något melankoliskt, men också i yttersta grad känsligt temperament. Det var icke sömnen som nu tillslöt hennes ögonlock utan snarare en ljuf dvala, hvari den ljumma och af välluster förtyngda atmosferen försänkt henne. Hon drömde icke, men flyktiga bilder ilade förb hennes inre syn, likt dessa tropiska fjärilar, som skaka guldstoft från sina vingar ötver den blomma, i hvars kalk de ett ögonblick hvilat. Tvenne gånger öj pnade sig hennes läppar till ett ljuft leende, liksom bladen på en ros, kyst af älskarinnans läppar vid minnet af den, hvars hand brutit blomman åt henne. Amelia gjorde en lätt rörelse med hufvudet och en sakta suck smög sig ur hennes bröst; men hon uppslog dock icke ögonen. Luisa, den lilla flicken, som stod