Aftonbladet – 20 maj 1865, sida 2

värmes af den tropiska solens strålar, delar menniskohjertat med luften, med ljuset, med växtligheten, denna rikedom af värma och lif, kärlek och harmoni, som naturen der till öfverflöd utandas. Och i denna af ljus och skönhet, rosor och sängfåglar öfverfyllda trädgård, upprepås ofta detta psykologiska fenomen, hvaråt engelsmännen skratta, och hvarpå tyskarne tvifla, såsom Bulwer säger, men som dock stundomunder Italiens milda himmel egerrum, såväl som i södra delen af spanska halfön, Tod menar den kärlek, som födes, utvecklas och segrar inom fåtimmar, ja stundom inom några ögonblick, och för framtiden afgör ett helt lifs riktning. Här, i denna blomsterfyllda, solvarma trädgård, var Amalia de Såenz född och här hade hon lefvat till blott några månader före den tid då vi låtit läsaren göra hennes bekantskap. Här hade hon lefvat och tlomstrat som en ros eller en lilja, som blott andas vällukt och ljus, strålande af skönhet och lycka. Hennes far, öfverste Såenz dog då Amalia ej ännu upp ått sex års ålder; hennes mor, gyster till Daniel Bellos mor, var vid dettasorgliga tilltälle fränvarande: hon hade nemligen rest till Buenos Ayres för att besöka sina dervarande slägtingar. Vid. sjutton års ålder räckte Amalia, på sin mors inrådan, sin hand åt sefior Olabarrieta, e gammal vän till hennes far, som ömt och uppriktigt älskade henne. Amalia deremot, ehuru hon egnade sin make en bjertlig tillgifvenhet, hade ej den afläganaste aning om kärleken, kärleken som fyller hela vårt lit, hela vårt hjerta. Hennes hjerta liknade ännu en outslagen rosenknopp, som döljer sitt rikaste doft mellan de sammanvecklade bladen. Hon betraktade sin make mera som en faderlig vän, en pålitlig beskyddare, än som något annat, och hon kände sig fullkomligt lycklig och nöjd vid denna tanke. Men Amalia tycktes vara ett af dessa väsenden, som ett oblidt öde på förband ut: