Aftonbladet – 19 maj 1865, sida 2

I Lund hafva professorerna Naumavn, grefve Hamilton, Linder och akademiadjunkten Holmgren utfärdat inbjudning till bildande af en filialafdelning af nordiska nationalföreningen. Lunds Weckoblad för den 17 dennes yttrar härom: Till denna dag har, såsom våra läsare känna, några akademiska lärare, i egenskap af medlemmar af den nordiska nationalföreningen, utlyst ett möte, som afser bildandet härstädes af en filialafdelning af demsamma. Då Lund kan betraktas säsom skandinavismens vagga, och då den stvra enhetstanke, som här först uttalådes för åtskilliga decennier tillbaka och strax väckte en mäktig genklang i universitetsstaden hnsidan Sundet, under tidens lopp slagit allt djupare rötter ej blott i de yngres utan äfven i de äldres medvetande, så kan man våga hoppas, alt uppmaningen ej uttärdats törgäfves. Det är desto mera anledning att antaga detta, som den skandinnviska idens ursprungligt lundensiska förkämpar icke plägat försofva sig, när det gäller att befrämja dess intressen, utan med brinnande; och lifskraftigt nit fullföljt sin uppgift, långt innan de erhöllo den välkomna förstärkningen från Fyris strand. Den nordiska nationalföreningen har uppgifvit sitt syftemål vara aw samla vc bringa i närmare samverkan med hvarandra. de medborgare, som anse det vara af vigt att med alla lofliga medel förbereda de tre uordiska rkenas förening till en konstitutionel förbundsstat med gemensamt försvarsäsen och gemensam bestyrelse af de yttre angelägenheter, men med bevarande at hvarje r kes sjelfständighet i det inre.? Den har genom deuna öppna förklaring bragt i haruesk mot sig det parti inom landet, som, längtifrån att i den skandinaviska idens förverkligande se en borgen för bevarandet at Sverges nationella sjelfständighet och lör befrämjandet af dess politiskt-socisla utveckling och välfärd, anser sig böra på allt sätt motverka hvarje tendens till närmande mellan Sverge och Danmark, samt i och för vinoandet af denna afsigt icke ens försmå att blåsa på gnistorna af det förkolnade uationalhat, som här och der ännu slumrar under askan såsom en reminiscens från en förfluten tid full af ömsesidiga misstag, bitterhet och blindhet för fosterlandets sanne intressen. Man har stämplat föreningens syftemål såsom otillbörligt, ehuru den håller sig inom den strängaste lagligheta gränser och bloit afser att mom dessa rödje vägen för de stora förändringar, som möjligen kunna komma att inträda i en närmare eller fjermare framtid, trots de krampaktiga ansträngningar, hvarigenom begge ländernas antiskandinaver söka förekomma dem. Lyckligtvis tyckas desses deklamationer förklinga i tomma rymden utan att förmå framkalla några hinder för den så förkättrade nordiska nationalföreningens. verksamhet, och på dennas listor ha tecknats talrika namn och deribland många af de vaekraste i riket. Och huru skulle något annat kunna vara möjligt? Seduare tiders sorgliga erfarenheter ha till fullo visat, att en liten nation, utsatt för mäktiga grannars fruktansvärda anslag, skall förr eller sednare stympas eller helt och hället gå under, sä framt den ej sökt ett säkert stöd genom en nära sammanslutni g till något annat folk, beslägtadt till nationalitet och kultur. Möjligt är visserligen, att andra makter af farhäga tör universalmonarkiska tendenser eller åtminstone i det politiska jemnvigtssystemets irtresse söka att bistå den svagare i nödens stund, men endast alltför ofia händer, att de blunda för hvad deras egna rätiförstågda intressen bjuda dem i detta hänseende och passivt eller under afläggandet af maktlösa protester bevittna de sväraste kränkningar af nationalitetsprincip och statsrätt — vål