Aftonbladet – 19 maj 1865, sida 2

en vid jernvägsbyggnaderna, en åtgärd som vait föranledd deraf, att nämnde personer annars kulle blitvit brödlösa i den mån sistnämnda areten fullbordats. Flertalet af dem har visserigen varit mera passande till de nya befattninsarne än andra för dessa främmande personer, nen dock långt ifrån deri tillräckligt hemmatadda. Han anser det rent at vara en försynens skickelse att under sådana förhallanden icke flera olyckshändelser timat. Isynnerhet klandrar han att ej i tid en skola för lokomotivförare bliivit inrättad. Men i sammanhang dermed upplyser han, att om behöfligheten af en sådan skola gjorde redan öfverste Ericson framställning, dock utan att afseende derpå fästades, hvartill åsom hufvudskäl anfördes att åtgärden skulle åstadkomma betydliga utgifter. Bristen på skickliga lokomotivförare lärer derföre äfven vara så stor, att vid flera tilltällen trafikstyrelsen endast haft att välja emellan inställandet af annonserade tåg, då lokomotivföraren insjuknat, eller att anförtro de ansvarsiulla befattoimgarne åt mindre öfvade personer. Dessa olägenheter inträflade otta under förliden vinter, och han uttalar sin förundran deröfver, att trafiken, såsom skedde, kunde upprätthållas, då otta lokomotivförare nödgades förrätta ubbelt längre tjenstgöring än som i utlandet anses vara den högsta, ehurn så sträng köld derstädes sällan inträftar, och då den inträftar alltid föranleder minskning i tjenstgörings-tiden. Han uppställer såsom ett oettergitligt — vilkor för en betryggande jernvägstrafik, att ett ganska betydligt antal skickliga reserv-lokomotivförare måste anställas, ätven dertöre att dessa funktionärer under sitt själsoch kroppsansträngande kall städse äro utsatte för häfuga törkylningar, som ofta angripa och försvaga synförmågan, hvilken hos dem alltid öfveranstränges. — I afseende på den vid statens jernvägstrafik anställda betjening visar ban att aflöningen är otillräcklig, icke blott med afscende på en skälig utkomst, utan äfven med hänsyn till det stränga ansvar som är med hvarje befattning förenadt. Han anför också huru flera af de utmärktaste kapaciteter vid statens jernvägar iemna sina befattningar och antaga sådana vid de enskilda jernvägarne, der aflöningarne äro vida bättre. Slutligen visar han att materielen — lokomotiver och vagnar är allt för knapp, relativt till den längd som jernvägarne nu innehatva, och att om ej ständerna antingen bevilja särskildt anslag till eiler medgifva att af inkomsten medel få tagas till inköp af ökad materiel, så blilva ganska betänkiiga förvecklingar oundvikliga. Han uttalar den åsigten, att egentliga hindret för ordnandet af natt-tag ligger i bristen på tillräcklig personal och materiel. Och som ett exempel på följderna af dessa brister anför han, att trafikstyrelsen nyligen sett sig nödsakad att afböja en af enskild man gjord be: gäran att få arrangera vissa extratåg från hufvudstader till Malmö, och omvändt, för befordrande af lustfärdande från hufvudstaden till Köpenhamn samt tvärtom. Den broschyr, hvar dessa omständigheter utvecklas fullständigare än här skett, utkommer t oligen i nästa månad. 2