alla markens djur? ete., der deremot komitn framställer saken sålunda: Och när (!) nu Herren Gud gjort hade (!) af jord allahanda (läs: alla) djur på marken ete. Ko mitåns öfversättning är makalöst förträfflig. pm man vill vinna den omtalade enheten med den första skapelseurkunden, 1y då skulle de här omnämnda allahanda? djuren kunna beqvämligt subsumeras under första urkundens djurverld ; men tyvärr medver ej texten någonting dylikt, utan här beskrifves helt enkelt djurverldens första upp: komst i den ordning den sednare urkundens profet föreställt sig densamma, utan någon emenskap med första urkundens skilda upp. fattning. —. Vi vidhålla vår anmärkning vid 12: 19, att grundtexten angifver, det Farao ?tog til! hustru? Sara, och att således ville taga? är oriktig öfversättning. Starka och klara bevis fordra vi för vederläggande af detta påstående, som har så mänga och goda auktoriteter för sig. Maktspråkens tid är förbi, ifven inom bibeltolkningen. Efter ytterlicare rådträgande af äldre och yngre källor öfver 14:19, kunna vi ej undgå att finna så öfvervägande skäl för ötversä tningen skapat?, att vi fortfarande ön-ka dess accepterande. Så har ock Lindgren och de bästa auktoriteter. Medges dock serna, att säkra objektiva grunder saknas, ifvensom att hela frågan är mindre betyla de. Öfversättningen skall förse? i stället för komitens ,örser?, 22: 14, är af flera yrkad öre oss, och förekommer t. ex. äfven i Stiers korrektioner till Luthers öfversättning, varför anmärkningen äfven torde inom Sverge kunna tolereras. Insändaren slutar sitt kritiska ströftåg med n viss sjelfbelåtenhet. Åfven vi äro ej uldeles obelåtna öfver denna lilla skärmytsing med uuktoriteten Hesse och önska honom vidare framgång på den. litterära banan, der han hittills at för litet låtit sitt jus skina. Någon synnerlig vigt ha vi ej agt vid våra anmärkningar. öfver sjelfva olknin en och anse det verkligen vara för: spild möda att soka ingå i någon mer omattande kritik, ty. uppriktigt sagdt ha vi i let :atseendet ej hyst öfverdrifna anspråk på omitn, olyckligtvis äfvenhärutinnan skilj: tiga från hr Hesse, ätt vi ej kunna så rögt som han uppskatta det ?förhållandet?, itt numera inga lekmän finnas inom denamma. Deremot ha vi vågat Hysa något örre föraoppningar på komitens befordran tf ett rent, godt, ädelt och värdigt? svenskt pråk i vårt folks förnämsta bildningsbok, ch denna tavke vilja vi ogerna öfverge. 7i skola derför en annan dag återkomma ill dett: ämne och meddela vågra församingslärares åsigter om bibe!svenskan, hvilka orde befinnas nå ot skiljaktiga från uniersitetssmaken. Då blir äfven tillfälle att ärmare utveckla vissa speciellare tvisteämen och att jemväl visa några ovanligare rof på vår antagonists sätt att anföra ans ord. Emellertid vilja vi ingalunda anunderkänna — och tro oss ej gjort det — vad komiten redan verkat för utbildandet f en i bästa mening modern bibelsvenska. i äro uppriktigt tocksamma för hvad Kaäniten i det atseendet gjort, och skola ej at å ra oljud låta frånrycka oss den tillörigt, att komiten icke ogerna hör och öferväger äfven främmande omdömen i detta rannlaga ämne.