UCI IUOLVAIUL IHLIELTUTDD har ad UTDIULD HOTA ILLINA i saken fättas.? Bibelkomiten. En till Daghgt Allehanda insänd artikel, undertecknad ?J. Hesse?, lemnar oss en icke ovälkommen anledning att ytterligare bestyrka hvad vi om nya bibelöfversättningen yttrat, samt visar för öfrigt så märkliga prof på det vetenskapliga decorum, som ännu på ett och annat ställe kan framträda, att saken äfven från den sidan påkallar en särskild skärskådning. Såsom numera är temligen allmänt bekant och antaget, förekomma i början af Moseböckerna två särskilda skapelseurkunder, den ena i första, den andra 1andra kapitlet, med delvis skiljaktiga uppgifter, så att t. ex. i den förra är menskan skapelsens slutsten; i den sednare dess förstling, nemligen hvad mannen beträffar, ty i denna sednare berättelse äro mannens och qvinnans skapelser ej samtidiga, utan oms!uta hela den öfriga skapelsen, som framställes föregå emellan dessa begges uppträdande. Vi ha förut i lindrigaste ordalag påpekat, att grundtextens mening häri ej blifvit af komiten återgifven. Den gamla godkända satsen: qui bene distinguit, bene docet, borde väl äfven här gälla. Tvärtom uppträder nu en komitens advokat med det verkligen oblyga påståendet, att alltsammans är ett prisvärdt bemödande (af komiten) att få någon enhet mellan de båda urtunderna?. Han erkänner sålunda urkundernas dubbelhet, men prisar deras falska framställning såsom en konstgjord enhet. Fara värdt är dock, att dessa loford ej vinna återklang utom advokatens egen dunstkrets. Allmänheten fordrar billigt, att komiten på bästa sätt öfversätter grundtextens mening, och torde betacka sig för alla ?bemödanden? i uotsatt riktning, helt enkelt emedan komiten ej är tillsatt för sådana ändamål, icke heller har komitån vid andra tillfällen, der de båda urkundernas olika uppgifter framskymta, undanhållit textens rätta mening, utan får det t. ex. 6: 19 heta, utt Noach befalldes i arken införa arf allt kött ett par?, men deremot 7: 2 åter: af rena djur? sju par och af orena ett par. Detta anse vi Pprisvärdt? af komiten såsom en loyal öfversättning. En krort analys af den sednare skapelseurkundens falska framställning torde intressera våra läsare. — Sedan första urkunden blifvit afslutad, der skapelsen framställes som försiggången på sex dagar, vidtager andra urkunden, som med uttrycket ?på den dag, då Gud skapade himmel och jord?, visar ett alldeles nytt uppslag (annrs hade det väl hetat dagar?), samt genom hela sin beskaffenhet röjer sig vara en ny, sjelfständig, fristående skapelseh storia. Detta förhållande undanskymmes genom att komitn på detta ställe (2: 4) skrifver ?på den tid? i stället för ?på den dag?. Så har ock gamla öfversättningen; men den har dock deri ett gifvet företräde, att den åtminstone är konseqvent och även 5: 1 öfversätter samma hebreiska ord med ?på den tiden?, då deremot komiten på sistnämnda ställe skrifver ?på den dagen?, dömande sig dermed sjelt, enär den ändock 2: 4 bibehäller det erkändt oriktiga ?på den tid. Advokaten har nu förklarat anledningen: den är ett prisvärdt bemödande att få någon enhet mellan de båda urkunderna?. Kronan på verket sättes i v. 19, der enligt grundtexten berättelsen fortgår i aorister och djurverldens primitiva skapelse i sin ordning framställes, i ordagrann öfversättning sålunda: POch Herren Gud formade af jord