Aftonbladet – 17 maj 1865, sida 2

Klockan sju. Så fort det blef bekant att han begifvit sig ut i staden efter depeschens aflemnaude. De fruktade utan tvifvel...? Att han skulle berätta, eller att han hade berättat hvad han visste; jag skallspara er dessa ord.? Men jag, jag är olycklig, såld, dömd: Hvad skall jag göra, min käre Daniel, hvad skall jag göra?? ?Formera era pennor för att i morgoi börja er befattning som privatsekreterare hos utrikesministern.? Jag? Daniel!? och i gin förtjusning betäckte don Cåndido sin fordae discipels hand med kyssar. Godt, sefior; begif er nu hem till er bostad, men tag en annan väg, än den ni kommit.? 2 Ja; jag var vid din port just då Firmin kom ut derifrån med din häst. Jag följde honom och sedan följde jag dig, och...? PAnnu en sak, seiior, har ni ingen påhtlig vän, hos hvilken ni någon gång brukat passera natten?? Jo, men...? 4 Gå då genast att med denna person öf: verenskomma att ni hos densamma tillbrinz t förleden natt, ifall någonting skulle ända. Farväl, sefior!? ; Daniel gaf hästen sporrarne och galopperade genom Sorgagatan, der redan fullkomlig skymning herrskade och der blott hustaken och trädtopparne ännu svagt belystes af den försvinnande dagen. Detta var samma väg som han aderton timmar förut tillryggalagt med sin sårade vän, och då han snart derpå befann sig utanför porten till Amalias bostad, kände han, oaktadt allt sitt mod; en lätt rysning vid minnet af den förgångna nattens hemska tilldragelse och den fåra, hvari möjligen hans sköna kusin genöm sitt jädelmod kunde blifva indragen. Slut på första afdelningen. v