Aftonbladet – 17 maj 1865, sida 2

ken och förföljen hvarandra, det är det enda möjliga sättet att upplösa er ohyggliga klubbi 8 PP ygglg Presidenten Salomon upprepade sin påminnelse om att man borde ytterst noga vaka öfver unitarierna och öfver de ställen vid flodstranden, der man befarade att de ämnade emigrera. Dessa ställen uppräknades, och bestämdes tillika hvilka och huru många som skulle hälla vakt der. Derpå följde ny hänförelse, nya lefverop, hvaretter sessionen klockan half sex på eftermiddagen förklarades afslutad. Daniel mottog många federala handtryckningar och omtamningar, samt åtföljdes ända till porten at presidenten, som, efter den lycka hans ståtliga tal tycktes hafva gjort, ej brydde sig om att dölja huru älskvärd och förträfflig han fann sin vän, sefior Bello. Senior Belio var för sin del mycket nöjd med sin eftermiddag. Mashorcaklubben visste ej det ringaste om Eduardo; Duaniel visste deremot allt hvad de ämnade töretaga för att hindra emigrationen och föratt uppsöka flyktingen, som förliden natt undkom deras dolkar. På nästa gata väntade honom Firmin, förande vid tygeln en präktig hvit häst. Gatan var uppfylld af folk, och utan att ens se på sin betjent sade Daniel blott: Klockan nio. Der?4 frågade Firmin. uJa. Daniel tog vägen öfver torget de las Artes och gatan Buen Orden, till Barracas, samt uppnådde Balcarcehöjden just då solen gick ned. Ehuru under dagens lopp så mänga olika sinnesrörelser efterträdt hvarandra i hans sinne, kunde han dock ej vara likg:tig för den sköna panorama, som utbredde sig för hans ögon, belyst af den sjunkande solens sista strålar, utan höll in sin häst för att rätt betrakta den. Ty vid tjugofem år fängslas menniskohjertat lätt af naturens skönheter, som ega all den mäktiga dragningskraft skönhet och harmoni utöfva öfver värt sinne. Barracas blomsterfyllda ängar, genum hvilka den lilla floden Riackuelo be: