rock fästat en stor röd bandros samt aftagit sina gula handskar. uGod afton, mina herrar4, sade Salomon med den högtidligaste ton i verlden, i det han intog sin plats vid bordet. God afton, president, öfverste, kamrat, etc. ljöd det nu från alla kanter allt efter som hvar och en var van att tilltala don Julian Salomon. Alla beledsagade denna helsning isstänksamma blickar på den person öljde presidenten och som ej var så tverhöljd af federala band som de öfriga samt dertill hade ett par rena och hvita händer. sMina herrart, sade Salomon, detta är sefior Daniel Bello, son af godsegaren don Antonio Bello, go patriot och federalist, och som gjort mig många goda tjenster. Den hår herrn, lika god federalist som hans far, önskar framdeles inträda i vårt sällskap så snart nemligen hans far kommer till staden. Under tiden vill han besöka våra sammankomster för att få deltaga i vår federala entusiasm. Lefve konfederationen! Lefve logarnes ärorika återställare! Död åt fransmännen! Död åt deras nattmössekung, Ludvig Filip! Död åt de vilda, vämjeliga unitarierna! Död åt förrädaren Rivera!4 Alla dessa utrop, som uttalades af Salomon med verklig tordönsstämma, upprepades ej blott af de i salen innevarande, utan äfven af den på gatan församlade hopen, som ej var så noga med att skrika lefve! när Salomon ropade död! och vice versa. Sedun denna storm saktat sig, sade Salomon till sekreteraren, som satt till venster om bonom, medan Daniel tagit plats på hans högra sida: Var god och läs upp uamnen på de närvarande medlemmarne., (Forts.)