Aftonbladet – 15 maj 1865, sida 2

Ett egendomligt framsteg. Det är en sysselsättning bland de mest intressanta, som kunna tänkas, att gifva akt på och studera, huru opinioner uppkomma, utbreda sig, blifva en makt, som slutligen bryter det motstånd, som ej böjer sig i tid och derigenom förstår att förskaffa sig drägliga fredsvilkor. Icke mindre anmärkningsvärdt är, att just de, som framför andra ega skäl att vaka öfver detta tysta arbete i menniskors sinnen och föreställningssätt, för att deraf till eget bästa hemta nyttiga lärdomar, vanligen äro de mest blinda. Den erfarenheten upprepas af alla revolutionerhistoria. En dynasti t. ex., som finner sig omgifven af flertalets officiella vördnad och underdänighet samt af ett fåtals smicker och ödmjukt ifriga täflan om dess ?nådevedermälen?, ser ofta häri ett tillfyllestgörande bevis på, att tronen står tryggad och orublig, ehuru han, som innehar den, både till önskningar och sympatier skiljer sig från sitt folk och genom sina handlingar kränker dess heligaste intressen — och denna säkerhetens sömn njuter man ännu aftonen före den revolution, som alla förutsett, undantagandes de, som framkallat den. Och likväl saknas sällan varningar, liksom dessa sällan sakna den öppenhet, som gör det lätt nog — skulle man tycka — att dem tolka. Ingen skall neka, att Danmarks folk med stort tålamod underkastat sig att bära en lång och tung kedja af europeiska nödvändigheter?, Det har för bevarandet af de tyska landsdelarne, som ännu 1852 påstods vara ett stort europeiskt intresse, och som — från annan sida sedt — äfven var ett civillistans intresse, men ingalunda lände danska folket t:ll båtnad, underkastat sig att förändra sin arfföljdsordning, att erkänna en i Danmark upptostrad, men tyskbildad och tysksinnad furste såsom tronföljare, det har underkastat sig en tioärig diplomatisk pinohsstoria, det har, när kriget kom, sett sin kraft förlamas, sin arm hämmas genom intriger om hvilkas ursprung från samhällew höjder näppeligen tvifvel finnes. Det finner sig fortfarande uti att utbetala till sin konung äfven den andel i civillistan, som enligt uttrycklig lag äålegat det numera af Kristian IX till tienden afträdda Slesvig. Tålamod har ej saknats — men fara värdt är, att det dock en gång kan komma att brista, Vi citerade häromdagen några ord ur Fedrelandet, som fört ena att läsas än en gång. Bladet talade om den ?nästan permanenta ministerkris?, som är det mest karakteristiska i Kristian IX:s regering, och som ej kunnat ega rum utan det mest fullständiga misskännande af eller förakt för de konstitutionella, för att ej säga parlamentariska principerna. Artikelns slutord voro dessa: Og vilde Kongen velge sine Ministre vilkaarlig blot etter sin personlige Anskuelse og Fölelse, og endda ikke var istand til ret lenge a: arbeide sammen med dem, og endda idelig fremkaldte Kriser, der lammede Forretningernes Gang og udbredte Usikkerhed over alle Forhold — ja, saa vilde ingen Laquaipresse kunne forhindre den Mening fra etterhaanden at udbrede sig, at Kongen selv var uduelig til at regere.? Ej mindre märklig är den uppsats om ?ett egendomligt framsteg?, som vi härnedan meddela efter Folkets Avis. Den jemna och lätta tonen lärer ej för läsaren fördölja dess fullt menade allvar. Den lyder sålunda: Fordom var en revolution, en dynastiförändring, en tilldragelse, som var förbunden med de största obehag samt fordrade läng tid och mycken blodsutgjutelse. Vår tid ekonomiserar med båda delarne till och med då det gäller dylika hufvudoch statsaktioner?. Efter Februarirevolutionen tramhöils att det för Ludvig XVI:s sörtande behöfdes tre års strid, för Karl X:s tre dagar och för Ludvig Philips tre timmar. Som man ser är det ett förvånande framsteg, men icke desto mindre är till och med tre timmars strid för mycket; på den tiden kan mycket godt förstöras bäde af menniskolif och egendom. Skull: man icke kunna hoppa alldeles öfver stridens dramatiska moment och göra katastrofen oblodig? Detta framsteg har verkligen varit den sista tiden förbehållet. Början gjordes iltalien, der åtskilliga utaf furstarne fingo respass utan många omständigheter, och systemet bestod profvet för ett par år sedan i Grekland, der konung Otto afskedades utan att en enda droppe blod spilldes och utan att der brändes krut till annat än glädjeskott. Nu meddelar telegrafen underrättelse att den tredje sydeuropeiska halfön vill komplettera trilogien, i dt spanska drottningen med allra första ämnar begifva sig till Frankrike på grund at ett, kauske icke ens uttryckligt uttaladt consilium abeundi från folkets sida, ett öde som icke kan öfverraska någon, hvilken följt denna drottnings bedrifter och undrat på att hon, som kom på tronen till trots för legitimiteten, beständigt uppfört sig som en värdig efterträdare till Philip II. Dessa oblodiga revolutioner äro på visst sätt farligare än deras äldre mera brutala slägtiogar. De äro väl icke så ödeläggande, men ä andra sidan äro de vida smittsammare. Så länge en revolution krossade många oskyldiga på samma gång som den eller de skyldige, var den ett slags hästkur, som man blott ogerna och i yttersta. nödfall använde. Nu deremot, då revolutionen uppträder i civiliserade former, har den icke längre något så afskräckande med sig; nu beqvämar man sig lättare dertill. Detta medför 4 andra sidan en fördel. De dynastier, nemhgen som känna att de slå på svaga fötter, få derigenom en allvarsam påminnelse om försigtighet; den gamla satsen att icke spänna bägen så att den brister, blir nu så mycket mera betydelsefull som bägen numera brister mycket lättare än fordom. T andtheslsakadomion OK Mt har une