Aftonbladet – 13 maj 1865, sida 3

men tal. sporde hvarföre svenska folket, med sin upplysning, sin redbarhet, skulle behöfva en så ofantlig lång tid för att komma till insigt om hvad som vore med dess sanna bästa öfverensstämmande, då våra grannländer kunnat göra det så hastigt och funnit sig väl deraf. På sin obemärkta bana hade tal. äfven funnit en väg, som ledt till representantkallet; men inkastad i representationen af en slump, såsom han funnit sig, hade han föga kunnat uträtta, och om han hade velat öfverläta sin rätt på någon annan hade det ej stått honom fritt att bland alla samhällsklasser välja den som han ansåg värdigast. Tal. längtade derföre till den dag, då intet annat än medborgares förtroende beredde tillträde till nationalrepresentationen och då representanterna följaxtligen skulle komma att intaga en helt annan ställning än den som nu kan blifva de sjelfskrifna till del. Litteratören Ekgren bad att få upptaga till genmälande några af de inkast emot reformen, som allmännast förspordes, vare sig från dem. som af ärlig öfvertygelse hyste betänkligheter mot dess antagande, eller från dem, som af egennyttiga bevekelsegrunder vore dess motståndare. Till antalet af sådana inkast hörde påståendet, att reformen vore öfverflödig, då man sett riksdagarne kunna. äfven med nuvarande former, uträtta ganska mycket godt. Man finge dock icke förbise, att om verkligen under de sista tiderna något kunnat uträttas, för hvilket nationen hade skäl att vara tacksam, så hade det skett i trots af, icke till följd of representationens nuvarande sammansättning. Det hade skett derföre, att konungen hade omgifvit sig med rådgifvare, som hyllade framåtskridandet, och derföre att det stora inflytarde, som regeringen egde på de båda första ständen i. vär nuvarande Tre presentation, blifvit användt i framåtskridandets intresse. För två eller tre årtionden sedan var förhållandet annorlunda. Afven de reformer, som lifligast påyrkades af det allmänna folkmedvetandet, strandade inom representationen på motståndet från de två första stånden, som villigt tjenade den dåvarande strängt konservativa, mot allt framåtskridande afvogt sinnade regeringen. Skulle förhållandena åter förändras i denna riktning, så skulle dessa båda stånd ånyo med lust och fröjd sluta sig till en regering, som vore, vare sig konservativ eller reaktionär. Dessa stånds osjelfständiga, beroende ställning gjorde det omöjligt för representationen att blifva ett sannt uttryck af folkviljan. De vigtigaste samhällsfrågors lyckliga och tidsenliga lösning berodde under nuvarande förhållanden nästan helt och hållet på regeringens karakter, och det goda, som möjligen kunnat uträttas vid de sednaste riksmötena, bevisade följaktligen alldeles intet emot reformens oafvisliga nödvändighet. Påståendet att reformen skulle hota den monarkiska principen, vore lika obefogadt. Reformen skulle tvärtom bereda densamma en trygghet. som den nuvarande representationen ingalunda innebure. Ståndsförtattningen har mer än en gång ledt till envälde, och enväldet till våldsamma omstörtningar. Vid den sista af dessa störtades en monark och ett konungahus; men hvem kunde ikläda sig ansvar för att icke en annan gång förhållandena vore sådana, att monarken droge monarkien med sig i förderfvet? Funnes deremot en representation, som utgjorde ett verkligt uttryck af folkviljan och förmådde att göra denna gällande, skulle hvarken envälde eller revolutioner längre hota samhällsutvecklingens lugna gång. nvändningen från demokratisk ståndpunkt, att första kammarens utseende af de genom skatteomröstning tillkomna landstingen, gålfve åt penningväldet ett obehörigt inflytande, saknade ingalunda en viss grad af befogenhet; och det vore tvifvelsutan en stor ettergift från den liberala sidan, att härtill lemna sitt samtycke. Men toge man i betraktande dels å ena sidan nödvändigheten deraf, att äfven de liberala gjorde några eftergifter för att komma ifrån det nuvarande oefterrättlighetstillständet ; dels den omständig. heten, att man, å andra sidan, finge en folkvald kammare, utsedd utan alla dessa förhatliga graderade skalor eiler klassindelningar, med hvilka vi hittills halt att -dragas, dels ock, slutligen, att huru mycket än röstgrunden vid kommunalvalen kunde bidraga att rubba förtroendet emellan menigheterna och deras representanter i kommunen, vore det dock ett faktum. att bland landstingsmän och bland stadsfullmäktige i de större städerna utgjordes flertalet af hvarje orts yppersta män, och att man således kunde vara förvissad, att valen till första kammaren skulle falla på personer af verklig förtjenst, så hade denna invändning i sjelfva verket icke så stor praktisk betydelse. allrahelst som det låge i sjelfva idn om ett tvåkammarsystem, att en verklig karaktersskilnad bör finnas mellan de båda kamrarne, och den här föreslagna första kammaren dock vore, säga hvad man ville, utgången, äfven den, från iolkets fria val. Expeditionssekreteraren Loven önskade, med anledning af det inkast som gjorts, att man ville granda en representation på den ännu opröfvade ommunalrepresentationen, meddela nägra upplysningar om hvilka svårigheter som mött genomdrifvandet hos ständerna af en så vigtig anfeläsenhet som kommunalreformen, och huruledes detta lyckats endast genom de liberalas eftergifter, just i fråga om röstgrunden, och genom ett par enskilda representanters energi och ansträngningar. Med atseende åfarhågorna för den monarkiska principen instämde hr Loven med hvad föregående talare anfört. men tillade att konungen och hans regering väl borde bättre än de sjelftagne målsmännen kunna bedöma hvad som rörde konungamaktens intresse. Det vore väl ock vida bättre för konungamakten att trygga sig vid hela folkets tillgifvenhet och stöd, än vid några vissa klassere och kretsars: — Hvad anginge valrättens utsträckning, ansåg talaren, att då någon gräns måste finnas, vore det i sin ordning att sätta den der, hvarest ett verkligt sjelfbestånd börjar. Det vore ganska eget att höra invändningar deröfver, att en och annan nu röstberättigad förlorade sin valrätt, komma från dem, som mest af allt fruktade demokratien. Visst vore dock i alla händelser, att förslaget är det bästa, som hittills framlagts. Hr August Blanche tog slutligen ordet och! anmärkte, hurusom reformens motståndare försummat att med öppet wizir infinna sig till diskussion vid de utlysta mötena, såsom meningen varit. Han yttrade vidare bland annat: Jag är visserligen ingen beundrare af tvåkammarsystemet. I England, i sjeliva det aristokratiska kngland, är redan enkammarsystemet herrskande. Ty hvad det så kallade öfverhuset beträffar, så kan det bäst definieras såsom ett gubbhus för landets historiska minnen. Denna del af engelska representationen förmår icke röra upp ett damkorn i Victorias konselj. Men då underhuset rör på sig, då knakar det i ministrarnes taburetter. Man har påstått att vi svenskar icke skulle vara mogna ens för tvåkammarsystemet. Skulle vi, arma stackare, då vara dömda till surkart så länge vi lefva? Så har förslagets upphofsman icke tänkt, men han har föreslagit vå kammarsystemet såsom en möjlighet att kunna åvägabringa en förändring. Förslaget går ne på e-! att ställa kyrkan midt i byn, och stort blir ras ansvar, genom hvilkas åtgörande och försorg tornspiran ramlar. (Lifligt bifall.) Centralkomitens fråga besvarades med enhälligt ja. Stodent-karnavalen i Upsala den 12 maj. (Bref från Aftonbladets korrespondent.) Då jag i går kl. 6 på morgonen med ångaren Linn afreste från hufvudstaden, föll regnet, som börjat derstädes qvällen förut samt pågått hela natten, ännu 1 strida sku