Aftonbladet – 12 maj 1865, sida 3

LANDSORTS-NYHETER, Norrköping den 9 Mej. En eldsvåda i träffade åter härstädes natten till sistlidne dag, men kom lyckligtvis ej till farligar B vidsträcktare utbrott, än att åtskilliga usgeråd inom hus förstördes. Ingen klämtning egue rum, så att händelsen förmodligen är för de flesta obekant. Faran var emellertid rätt hotande och tillochmed menniskolif voro nära att spillas. En inom en arbetarefamilj inackorderad yngling hade vid hemkomsten i söndags afton vid 10-tiden lyst sig med en svafvelsticka. för att ur en skänk, stående i köket utanför det rum, han jemte familjen bebodde, framtaga nödigt linne. Förmodligen har han der på något sätt spillt eld, utan att genast upptäcka den. Först omkring kl. 24 1 väcktes han och de inneboende af elden, som rasade i köket utanför och redan trängde ut genom köksfönstret. Vid dörrens öppnande trängde elden äfven in i rum: met, derifrån endaräddningsvägen var genom fönstret ut på taket till ett derutanför liggande sköfve, dit en hustru med barn och de öfriga inneboende togo sin reträtt, då enda utvägen eljest var genom köket, der elden var i full fart. an lyckades dock hejda denna, sedan den an. tändt innevarande möbler samt kolat väggar och tak, så att elden ej hann utom huset. ärden, der elden utbröt, belägen i qvadraten Stenhuggaren vid Smedgatan å norr, är nybygd och eges af en murmästare Ahl. Af denne hyrde den omtalade familjen rum med derutanför liggande kök i en byggnad inne på gården. Upsala den 10 Maj. Vid bröllop och begrafningar på landet är det ganska vanligt att tiggare — synnerligast äldre, supiga personer — infinna sig för att få del af undfägnaden. För icke så längesedan var det vanligt, att gästerna prisade kalaset efter den tid de suttit vi bordet och det rus de varit i tillfälle erhålla: men sedan en bättre sed i detta tall småningom inträdt, är det egentligen numera kringvandrande stackare, som Få lemna syn för saga. För omkring 5 månader sedan firade en förmögen bonde . Skuttunge socken sin dotters bröllop, och dit kom såsom objuden förre soldaten E. Kula från Björklinge, hvilken trakterades med mat och Nera bägare bränvin samt slutligen lofvades och erhöll ännu en dylik, med yilkor att han skulle aflägsna sig, hvilket han ock gjorde; men nästlidne torsdag fann värden, vid rukningen af sin åker, gästens skelett i ett dike under en kullfaljen gärdesgård, Den dödes anhörige ha saknat konom sedan nämnde tid, men trott att han gått ned sig någonstädes på den emellan socknarne öpande ån. (v. Pp.)