Aftonbladet – 12 maj 1865, sida 3

na talang gjorde sig väl gällande i alls Idessa kompositioner, framstod den dock utan tvifvel allramest i hans föredrag al Bachs Chaconne. Man har tidt och ofia talat om de oerhörda tekniska s.årigheterna i denna komposition, om de sinnrika phonetiska kombinationerna deri, men sällan vog om den friska, lifskraftiga anda, som deri pulserar, utan hvilken endast den torra, liflösa, om än så beundransvärda konstformen äåterstode, men hvilken anda af mången så föga uppmärksammas och bemärkes i likhet med de rika andliga skatterna, de djupa skildringarne af ett inre själslif i så många andra af de klassiska mästarnes verk, hvari de ligga slumrande och dolda, liknande: de toner i harpan som vänta ailtjemt på befriarens finger. Arten af hr Laubs konstnärslynne lämpar sig utan tvifvel särdeles väl för återgifvandet af denna ?Chaconne?,hvari hans ovanligt kraftiga och fylliga ton, hansi de snabbast vexlande passager alltid lika orubbliga rytmiska säkerhet och jemnvigt, i förening med det oinskränkta herravälde, han eger ötver sitt i sig sjelf utmärkt goda instrument, bildade en konsttöreteelse af sällspordt intresse. Atven hr Door hade denna afton tillfälle jatt lemna många pro! på sin utmärkta talang, som hkaledes tillvann sig det lifligaste erkännande. Hr Door spelade, utom pienopartiet i den förenämnda sonaten, Mendelssohns på det hela taget föga sammanhängande ?17 Variations serieuses (E-moll) tvenne salongsstycken af Eppstein och Ru binstein samt hade efter sista tramropningen artigheten gifva såsom extranummer det frän föregående konserten bekanta täcka fantasistycket ?Loreley?. Af fru Michaeli sjöngs vid denna konsert en glänsande aria ur Enleveringen? — hvilken förträffliga operas ofta omtalade återupptagande hittills strandat emot något outgrundligt hinder, men som länge utgjort och fortfarande ) örer till ett af de iromma önskningsmålen hos musikens vänner — samt en annan ur Verdis 7Rigoletto?. Om fru Michaelis ypperliga föredrag af den förra arian, hvari Mozart visat huru det sköna och det svåra kunna trifvas väl tillsammans i koloratursången, lät densamma framstå i hela dess ursprungliga skönhetsglans, så ådaga lade sångerskan i den Verdiska arian huru som ett i sig sjelf föga utmärkt koloratarstycke kan vinna i behvg och förädling genom ett fuliändadt musikaliskt utförande. Fru Michaeli, som nyss förut i Katarina kyrka sjungit en oratoriearia af Händel, gaf sålunda inom få timmar prof på sin Oovanliga talang att kunna lika väl stergifva trenne kompositioner af så i grunden olikartad be: skaffenhet, och delade med de bäda konsertgilvarne aftonens rika skörd af appläder och framropningar samt gaf ännu u öfver programmet en sång af Schumann. Vid den afskedssoir, som hr Leopold Auer oaf i tisdags afton spelade han adagio och rondo ur Vieuxtemps A-dur-konsert, Tartinis intressanta sonat ?Le Trille du diable?, Ernsts synnerligen svåra, men ej mindre andefattiga bravurpjes ?Rondo Papageno? samt till slut Paganinis briljanta variationer på G-strängen öfver bönen ur Rossinis Mose in Egitto?, och belönades den unge talangfulle violinisten för sitt på en gång sedigna, konstrika och flärdlösa föredrag af dessa stycken med de litligaste bifallsyttringar, som äfven egnades fru Michaeli, hvars outtröttliga beredvillighet och välvilja att assistera vid andras konserter endast uppväges af hennes eminenta talang som sänserska, hvilken äfven här hade tillfälle att: på ett lysande sätt göra sig gällande i en oekant aria ur Bellinis I Puriiani?, Gounod8 Screnade? och Ave Mariu?, som ickompagnerades, den förra å violim och viano, den sednare å dessa instrumenter emte orgelharmonium, samt slutligen i en ryligen hörd duett al Meyerbeer, hvari altstämman sjöngs på ett ganska förijenstfullt ätt af mll Lublm. Den Schuberiska ronansen som skulle sjungas af hr Behrens uteblef af okänd anledning. Programmet till den soir för kammarnusik, som hrr Laub och Door i går afton ned biträde af hrr dAubert, Book, Lindoth och dArien gätfvo i den för så an nusik ganska fördelaktiga öfre stora börsalen, upptog Haydns i hög grad intagande riolingvartett i G-dur, hvari hr Laub var orimarius, Mendelsohns fina och smakfulla varlett för piano, violin, alt och cello, vari pianopartiet utfördes af hr Door, samt Mozarts beundransvärda G-moll-qvintett, wvari första violinen spelades af hr Lanb, om dessutom lät oss höra ett intressant solostycke, en romans af Beethove . Det ikliga bifall, som egnades de bäda talangulla soirgilvarne, vittnade om att deras rtistissa prestationer på intet vis underkattades, om också deras utan tvifvel i nänga hänseenden utmärkta egenskaper såom qvartettspelare icke skulle kunna stäl as i fullkomlig jemnbredd med hvad de isat sig vara som solister. Hvad särskildt jeträffar den Mozartska G-moll-qvintetten, om aldrig kan äterhöras utan högsta inresse och som bildar en motsats till mästaens violinqvintett i D-dur, tager denna onmålning i anspråk icke blott en utbildad rtist:sk intelligens och fulländad teknik, tan äfven en djup känsla, värma och inerlighet i återgitvandet af den fina psykoogiska skildring, Mozart skapat i detta ublima nattstycke, hvari de oupphörligt exlande djupa skuggorna endast för ett gonblick gifva vika i andra satsens trio, måningom skingras vid slutet af den tredje, idagio, ma non troppo con sordini, för att, edan med det adagio, hvarmed finalsatsen vörjar, de sista molnen undanflyktat, låta olen framstråla i all sin klarhet. S———— Krigsbefälets sammanträde. Den 18 April. Till justering upplästes beslutet i fråga om rmåns pensionskassas öfverlemnande till staens förvaltning jemte dermed sammanhang egane ämnen, Majoren frih. C. V. Leijonhufvnd fästade uppdn 4 Or FR DA be ot 0 Jr RR RR br RR Br KF 2 OR DE DB kg Mr