Aftonbladet – 12 maj 1865, sida 2

Vi äro förlorade! Min Gud!4 utbrast Daniel i verklig förtviflan. Åter uppstod ett ögonblicks tystnad. Dessa båda, som älskade, som nästan dyrkade hvarandra, hade dock nu bemött hvarandra såjsom om de varit de bittraste fiender, endast derföre att en ung flickas oerfarna hjerta låtit en ond tunga gjuta gift och galla deruti. Men tystnaden bröts hastigt. Utan attgitva henne tid att undkomma, störtade Daniel ram till Florencia, kastade sig på knä och slog begge armarne om hennes smärta lif. tFör Guds skull, Florencia4, sade han och såg bedjande upp på henne, säg mig, säg mig hvarför du, som är mitt allt i devna verlden, så bebandlar mig? Jag älskar dig. Du var min första kärlek och du skall blifva min sista. Mitt lif tillhör dig som din egen jäl tillhör dig, du mina ögons ljus, mitt njertas fröjd! Ingen Anna i verlden är varmare älskad än du. Men — o min Gud! ( detta ögonblick, få vi ej tala om kärlek, detta ögonblick då döden sväfvar öfver skyldiga hufvuden och kanske äfven öfver nitt — hör du det, Florencia, mitt hjeras älskling? Men det är ej för mig sjelf ag darrar; jag har sedan länge hwarje dag, varje timma, satt mitt lif spel; det är ör en annan. Hör mig, Florencia, emelan jag hyser ett sådant förtroende till dig it jag vågar säga dig allt i verlden, det ir Eduardo och Amalia som i detta ögonlick hotas af döden, men deras blod skall j flyta utan att blandas med mitt, ty den lolk, som träffar Eduardos hjerta, skall först afva genomborrat mitt bröst. ?Daniel!? utropade Florencia och slog åda armarne om sin älskares hals, som m hon fruktat att döden i samma minut kulle rycka honom ifrån henne. Kärlek, ppriktighet, sanning telade ur Daniels an