Aftonbladet – 11 maj 1865, sida 2

Reformmötet inom hufvudstadens fjerde valkrets hölls i går afton i Berns salong och bivistades af så stort antal personer, som lokalen kunde rymma. Hr Blanche öppnade sammanträdet med erinringen, att den vid slutet af nästlidne riksdag utsedda centralkomiten haft till uppgift att, medan det kongl. representationsförslaget hvilade, ge akt på förhållandena och isynnerhet på dem som aldrig hvila, nemligen motståndarne till hvarje reform. Komiten hade kringspridt i landet tryckta skrifter, innehållande de väsentligaste af de mot förslaget gjorda anmärkningarne, jemte vederläggningarne deraf. Slutligen hade komiten uppmanat reformens vänneri landet att anställa möten, mindre för att inhemta landets opinion, hvilken redan ansågs gifven, än för att ge motståndare ytterligare tillfälle att framställa nya anmärkningar, hvarigenom diskussion skulle uppstå och begreppen redas. Såsom f. d. riksdagsman och vald af fjerde distriktet, hade tataren utlyst sammankomsten och öppnat densamma, men ansåg derigenom f. d. representantens åliggande fyldt, hvarföre han bad de närvarande utse en ordförande för den öfverläggning som kunde uppstå. Hr Blanche, med acklamation dertill utsedd, började åvyo, ofta afbruten af detlifligaste bifall: Mine herrar! Det var vid slutet af riksdagen åren 1859—60 de folkvalda stånden ingingo med adresser till konungen med anhållan att han täcktes taga initiativet till en folkrepresentation på tidsenlig grund. Dessa adresser följdes hack i häl af en petition med 40,000 underskrifter. Adresser och petition buro goda frukter, ty vid riksdagen derpå öfverlemnade regeringen det förslag, hvarom nu är fråga och som af kommande ständer väntar sin dom. Detta förslag har ett stort företräde, som de föregående förslagen saknat, hemligen verkställbarhetens, och det är väl ändå efter verkställbarheten af en stor samhällsreform, som en regerings vishet mätes. Måttet, tillfredsställande förnationen, var för regeringen hedrande. I den kongl. propositionen till ständerna, som utgör inledningen till förslaget, framhålles oförstäldt den gamla ståndsfördelningen såsom en vittrad grund, och i sitt utlåtande till statsrådsprotokollet höjer justitiestatsministern cn varnande stämma. Han nämner det der ordet: försent, som blifvit så ominöst sedan 1848. Mycket af hvad nämnde år förde med sig till verlden, tog det äfven med sig när det gick, men lemnade likväl det bästa qvar, just detta lilla ord, som är odödligt, emedan Guds röst talade deri, och det skall bli en varning för kommande slägten. Justitiestatsministern kunde föröfrigt med så mycket större skäl säga, att reformen icke vore för tidig, som 1809 års konstitutionsutskott redan sagt detsamma. Berörde utskott utdömer ståndsfördelningen, men, i stället för att rifva den vittrade grunden, byggde det derpå den riksdagsordning vi ännu ha qvar, och byggningen blef derefter. Om det för ett land är en stor lycka att män finnas med nog mod och kraft att, för det helas räddning, göra en statshvälfning, så måste man likväl beklaga att sådana män icke begagna sig af tillfället och taga steget fullt ut, Att störta enväldet och icke på samma gång tilltäppa den källa, eller ståndssplittringen, hvarur enväldet flera än en gång flutit, det var verkligen att kasta från sig på framtiden många bekymmer, kanske risken af de största vådor. Det är en half revolution med den återstående hälften till testamente. Det kan bli äfventyrligt nog för testamentstagarne. . Granskar man närmare vår nuvarande riksdagsordning med dess fyra sammanbundna stånd, så ser man en underlig figur. Det är två lefvande som släpa med sig två döda. Ty under det de två folkvalda stånden införlifva med sig den ena samhällsklassen efter den andra, införlifva de begge privilegierade intet. Men den som ej förmår införlifva, den är de facto död, och Mausolåns prydlighet förtager ej intrycket af förgängligheten. Man skulle äfven kunna likna dessa begge stånd, det ena vid ett gammalt vapenhus och det andra vid en gammal sakristia, vördnadsbjudande begge wå, det förstås, men endast tillgängliga för dem som å dragande kall syssla uti dem, men otillgängliga för den öfriga verlden. . Ingen bestrider att dessa begge stånd haft sin tid då de måhända med nägot skäl kunde anse sig berättigade till företräden. Ingen förnekar t.ex den ärorika del adeln haft i förfäderns bedrifter. Svenska adeln har mer än en gång klädt blodig skjorta för fiderneslandet, men jag tänker, jag, att de stora härskarorna aflandets torftigare söner eller de djupa lederna också fått läda blodiga skjortor, fast utan tillfälle att ömsa. Vändande hem från de slagfält, de gödt med sitt blod, fingo de så lagom med af lagrarne, men så mycket flera och tyngre skattebördor att bära, De sågo de högadliga anförarne jublande intåga i stora slott och beklädas med höga lönande embeten, men vände sjelfva åter, och oftast uten ringaste knot, till den vanli husmanskosten. hafrekakan eller barkbrödet.