Det var vid detta tillfälle som den nye presidenten, till svar på ett myccket hjortligt tal af britiske gesandten Birnee, yt rade, att civilisation ocn humaniitet kräfva en vänskaplig förbindelse mellan Amerikas och Englands folk, som begge, ehuru på olika sätt, äro uppbärare af sjelifstyreleens och frihetens grundsatser, sämt ttillade, att han med glädje accepterat det för begge länderna hedrande faktum, att drottnivg Vietoria är en uppriktig vän mf Förenta Staternas sak. Til diplomatiska kåren yttrade presidenten, att han städse skall bemöda sig om att upprätthålla dee vänskapliga förbindelser, som nu lyckliggtvis bestå mellan Förenta Staterna och allla utländska makter. Den nye presidenten hade under flera dagars tid från morgoon till qväll varit nästan oupphörligt sysselsavtt med att emottaga deputationer och beswara deras adresser. Flera af hans tal, somm engelska tidningar meddela in extenso, ärro alster af en kärnfull, stundom lysande vältalighet och vittna om en högt begåfvad man. Vid flera tillfällen har han i dessa tilllkännagifvit sin vilja att utan förskoninig bestraffa rebellionens ledare, men att utöfva mildhet mot den bedragna massa, som följt dem. Myndigheterna hafva erhållit ett bref från en svåger till Wilkes Booth (hr J. S. Clarke i Philadelfia), hvilket bref John Wilkes Booth i Januari lemnat honom att förvara och det inneslutet i ett försegladt paket, hvilket enligt Booths utsago innehöll statsobligationer och petroleumaktier. Då misstanken om mordet föll på Booth, trodde sig hr Clarke berättigad att öppna paketet och fann. deri visserligen några statsobligationer, men också derjemte en skrifvelse, som hade till öfverskrift: En konfedererad, som gör sin pligt på eget ansvar, J. Wilkes Booth.? Skrifvelsen bär, med undantag af politisk fanatism, alldeles inga spår till någon sinnesrubbning. Den söker från en exalteradt konfedererad ståndpunkt bevisa. rebellionens rätt, försvarar slafveriet såsom en af de största välsignelser, som Gud någonsin förlänat en gynnad nation, omtalar brefskrifvarens medverkan vid den bekante. åbolitionisten Joha Browns efrättning, evklagar.slafveriets, mötståndares att. vara de-ende förrädame-i laudet, -att::vara eit parti som samt och synnerligen förtje-nade att dela John Bröwns öde, och talar slutligen om beslutet att taga landets förderfvare, presidefiten Eincolny till fånga och föra honom -till.de konfedeterades läger. — Om planen till. hans. mord :omvämnes ingenting i brefvet. eneral Kilpatrick har förföljt sydstatsarmen 30 eng. mil bortom Raleigh. Äfven Moshy och Rosser skola hafva gifvit. sig. Offierella Tapporter uppgifva. Lees trupper vid kapitulationen. till. 20 000 man med 159 kasoner. I Selma har Wilson tilllångatagit 2000 man vch bemäktigat sig 100 kanoner; ätven Columbus och Möntgomery ärö ockuperade af Thomas kavallri. General Ord kommenderar. nui stället för Gilmore i Charleston, Halleck i Richmonä. TI sistnämnda stad mottogs Lee den 15 April på det. mest entusiastiska sätt. Den nordvirginiska armens kapitulation har. satt inseglet. på. det numera. .så godt som slutade inbördeskriget, och det första möte, som de båda fiendtliga härförarne kade, och dervid de förut skriftligen förda underhandlingarne blefvo af dem personligen afslutade, kommer städse att intaga ett framstående rum i den amerikanska republikens häfder. Den ömsesidiga förbittring, sötn herrskar mellan Norden och Södern, fanns ej hos de båda generalerna vid detta högtidliga tilställe; en värdig hällning ett rent och öppet spel egde -härvid rum, till heder för såväl den besegrade som den sevrande faltherren. Mötesplatsen var en borgares i staden Appomatox, Wilmer WLeäns hus. Kl. 2 på eftermiddagen den ) April träffades. generalerna här, begge i full uniform och Lee beledsagad af sin generaladjutant, general Marshal, Grant afen utaf sina flygeladjutanter, general Parker. Efter..en vänlig helsning på hvarandra grepo sig generalerna genast an med det vigtiga rärfvet. General Lee tillstod att Grants ordringar voro ganska milda och. förkla. ade sig gerna vilja öfverlemna detaljernas vestämmande åt Grant ensam. Derpå upp-t epade denne de enspråk han hade: attvaen, artilleri, ammumtion och öfriga förrå ler utlemnades, dock så att officerarne fingo vehålla sina värjor och enskilda effekter. 3eneral Lee gat genast sitt ja härtill, och dd. omkring 3 var dokumentet af honom indertecknadt. Nu blef någon diskussion pm hvad som borde förstås med officerar l: 1es Pegna-effekter, och tillät då Grant attj ifven de kavallerister, som begagnade egna västar, fingo behålla dessa för att kunna iterupplöja sina åkerfält; Med. denna ädel nodiga tolkning af det temligen sväfvande ittrycket var Lee högst belåten och yttrade utt densamma nog skulle bära sina goda fruk:! å er. Tillika yttryckte han den önskan attj: war och en af hans soldater mätte få ett! varol-bevis som han i händelse af behofl unde hafva att uppvisa för att icke blifva l! vungen till krigstjenst förr än den vanliga : itvexlingen egt rum. General Grant gaf med vöje bifall härtill och gick genast i författling om. att låta med wllhjelp af fälttryceriet. anskaffa ett erforderligt antal at såana: bevis. I afseende på sin verkliga tyrka kunde Lee icke afgilva något:säkert ;esked. SUnder de sednare dagarneX, sade an, Char jag haft så många fäktninkar, lilit så stora förluster både till följd af deertering och af andra orsaker och föröfrigt lödgats göra mitt återtåg så hastigt, att de ljest vanliga morgonrapporterna icke ifråakommit alltsedan jag stod vid Petersburg. Trupperna, tillade han, lida för närvaande stor brist på lifsmedel.. — hvarpå eneral Grant ögonblickligen gzaf order att ill Lees manskap utdela 25,000) rationer. — Jermed voro deras samtal och saftal slutade.