alltid en vinst, sade Daniel u pmärksamt betraktande sina hvita, vackra händer, liksom han ej tänkt på något annat i verlden. Andra äro större syndare än jag, och komma ändå i himlen, svarade dofia Marcelina och nickade som en porslinsdocka. Till exempel? Till exempel de der ... ni vet.? Det finnes saker som jeg mycket lätt glömmer.? Men det gör icke jag; icke om jag lefde i tvåhundrade år. Det är illa gjordt; man bör förlåta sina fiender.? Förlåta dem! Förlåta dem? Sedan ie gjort mig så mycket ondt, sedan de förstört mitt goda namn och rykte? Aldrig! Jag har ett hjerta som en Capuletti. Bah !? svarade Daniel ur stånd att låta bli att skratta vid denna jemförelse, ni öfverdrifver alltid då ni talar om detta. cHvad säger ni? Öfverdrifver! År det kanske ingenting att sätta mig i en vagn tillsammans med gvinnor, som jag ej en gång vill nämna, förblanda mig med dem, vilja skicka mig till en straffanstalt, mig som umgåtts med blomman och gräddan af Buenos Ayres aristokrati. Det var en politisk hämd. Miva tidigaste förbindelser voro med unitarier. Ministrar, advokater, poeter, läkare, sekreterare besökte mitt hus. Och så kommer tyrannen Perdriel o h sätter mig på sin lista ! Den gamle skenhelige ockraren, om hvilken man med skäl kunde säga : Han är vår store harlequin En prest så apostolisk Som ej näns dricka ett glas vin För att ej bli kolerisk. ?Vackra verser, dofia Marcelina,? BSuperba. De skrefvos år 33. Det val