Aftonbladet – 4 maj 1865, sida 2

Ah! min gamle skolmästare! Vet du hvarföre han kommit hit?4 Nej, seior; ban sade blott att han nödvändigt måste tala vid er och att han först kom hit klockan sex, men då fann porten stängd, hvarefter han återkom klockan sju och har väntat alltsedan. Diablo! min gamle lärare i den ädla skrifkonsten har ej glömt bort att besvära och oroa mig, och fordrar att jag skall stiga upp klockan sex om morgnarne. Låt honom gå in i biblioteket, men icke förrän dofta Marcelina lemnat det och hon kan få komma in hit. Skall jag bedja henne gå in här? frågade Firmin, liksom osäker om han hört rätt. Ja, här, min blygsamme don Firmin ; jag uttrycker mig temligen begripligt, synes det mig. Bed henne komma hit in, i min sängkammare och stäng alla dörrar väl mellan rummen. Ett ögonblick sednare tillkännagaf ett ljud, liknande rosslandet af mycket styft papper, att doiia Marcellina var i farvattnet, under fulla segel af alla sina styfkjortlar. Hon inträdde också i en buteljgrön sidenklädning och en stor brun meinoshalsduk, kantad med svarta spetsar, hvars ofantliga snibb, majestätiskt utbredde sig på ena axeln. Hon höll en hvit näsduk i handen, som hon omsorgsfullt bar så, att alla fyra hörnen med sina i rosenrödt ullgarn broderade cupidoner skulle vara synliga. En stor mörkröd bandros satt på venstra sidan af hufvudet och tronade öfver ett stort ansigte med tjocka kindben och mörk hy, men med ett par stora svarta ögon, som ännu voro ganska vackra, och som för trettio år sedan måste hafva varit lysande som stjernor. (Forts. följer.)