En behjertansvärd nöd. Adle menniskovänner, I, som så ofta blifven anlitade, men dock aldrig tröttnen att hjelpa, skynden här med er hjelp, innan den kommer för sent. Johansson, f. d. Stadsbud, i högsta grad plägad af lungsot och fullkomligt urständsatt att kunna någonting förtjena, sitter ensam, hungrande, öfvergifven, och håller på sitt knä ett sjukt barn, halftannat år gammalt. Ett ännu mindre är — dock endast tillsvidare, intaget på Stora Barnhuset. Hustrun, som straxt efter det hon gaf hfvet åt denna lilla varelse, sjuknade i koppor, ligger nu på kopphuset, förtviflad öfver att nödgas vara skild från de sina. Det ringa, som de beklagansvärda makarna förr kunde kalla sitt, hafva de så småningom nödgats föryttra, och ega nu intet — bokstafligen intet ; ty sängen, deri den lungsigtige mannen och hans sjuka barn ligga, har han af barmhertighet fått låna. Endast några medlidsamma kristnas godhet och hjelpsamhet har under denna svåra vinter räddat de arma från att förgås af elänle. I Hr Rydelii Boklåda, Regeringsgtan N:o 28, finnas nödiga betyg, talande för anningen af det ofvanstående, och der mottagas äfven samt redovisas sedan de gåfvor, som ädlmodet räcker, vore det än den allra ringaste skärf. För dem, som deremot skulle personlign vilja besöka den arma Johansson tillkämagifves, att han är boende å Surbrunnsgatan No 18, Adolf Fredriks församling.