Aftonbladet – 2 maj 1865, sida 3

trakten af Paris, Ankomna till en by, tvit Igas de af hunger och trötthet att stann der, och de få icke skäl att beklaga sig ö ver sitt öde. På värdshuset der ae stanna firas nemligen en bröllopsfest; värden skal I gifta sig med dottren till en rik fabrikant I grannskapet. Glädjen står högt i tak, e mängd gäster hafva redan samlats, och vil lervallan är följäktliget tillräckligt stor fö att ingen skall fästa uppmärksamhet vid d båda åfventyrarne. De begagna sig af den na omständighet, och under intagande a några enkla förfriskningar hafva de ögonei med sig öfverallt; och se således att fabri katten fört med sig penningpåsar och er väl späckad plånbok; de fatta genast de beslutet att tillegna sig båda dessa, oc såtia sitt beslut i verket utan att upptäckas medan gästerna muntra sig i det inte a värdshuset och dricka de nygiftas välgångs skål. Sex månader derefter, sedan de både skälmarne lyckats undgå polisens alla ef. terspaniogar, återvända de till Paris och grunda der, med de stulna penningarne, er försäkringsbyrå emot stöld! Företaget lyc: kas öfver all förväntan, och alfärerna gå förträffiigt. Icke nöjd med denna framgång, vill den ärelystne Robert stiga ännu högre, och går ända derhän att fria till dottren af en ruinerad markis, som också ger honom sitt samtycke, naturligtvis utan att känna hans föregående lif, och troende att han dermed försäkrar sitt enda barns lycka. För att värdigt fira sin förlofning, ger Robert en präktig fest. Man dansar, spelar; utmärkta artister gifva prof på deras konstnärskap, med ett ord, hela verlden är förtjust öfver festen. Robert öfverhopas med komplimanger öfver sin goda smak — han är nu säker om sin framgång. I detsamma visar det sig att polisen, som länge misstänkt försäkrivgsbolagets chef och hans vän, nu, genom en f, d. uppassare på värdshuset, hvilken markisen tagit i sin tjenst och som, vid frambärandet från sin husbonde af ett bref till Robert, igenkänt denne sednare, kommit bedrägeriet på spåren. Dess agenter inkomma på festen, förda af betjeningen, och tro sig ined säkerhet kuniia fånga bandet och dess chef. Bertrand är redan igenkänd och fängslad; polisagenterna anse sig redan säkra om Robert, då denne i sista ögonblicket öfverlistar dem genom ett lyckligt fannet puts och räddar sig och sin vän ur deras våld. Polisagenterna, slagna af häpnad, skynda att förfölja dem. Denna gång hafva äfventyrarne, liksom kat.orna, tagit vägen öfver taken. Händelsen ogar så att de genom skorstenen nedkomma i ett kök, der de öfverraska tvenne älkande par, som, tagande dem för onda an lar, skynda sig bort vid deras åsyn. Äfventyrarne, dragande fördel af denna förskräckelse, skynda sig ut genom dörren, tagande med sig hvad de komma öfver. Derfrån komma de, åter förklädda, ir uti en offentlig danslokal i fria luften, ett Tivoli, och blanda sig i folkmassorna. På en gång genkännas de af flera personer, hvilka dermm underrätta polisen. Anfallna från alla idor, veta de icke bättre råd än att kasta ig in i gondolen till en fylld ballong, som r färdig att uppstiga, och i det de skära f de tåg, som ännu fasthålla den, höja de ig majestätiskt upp i luften i den förvåjade mängdens och de förbluffade polisagenernas åsyn. Titelrollerna i stycket utföras af hrr ljertzell och Beckman med ganska stor nimisk talang och med mycken komik i vållning, rörelser och åtbörder. I första ikten, då de blanda sig bland bröllopsfolset vid värdshuset, är deras dans inför och mkring de båda gensdarmerna särdeles ostlig. I samma akt utföres en särdeles racker pas de trois på ett ypperligt sätt af r Carey (icke hr Martin, såsom enom ett rycklel uppgafs i gårdagsbladet) samt n:llerna Forsberg och Paulson, hvilka lifgt applåderades; här förekom äfven en af 5 damer utförd landtlig dans, som framallade stormande bifall. 1 andra aktens ndra tablå, som framställer förlofningsban hos markis dAsgagnac, utföres på tt särdeles behagfullt och anslående sätt n spansk dans, la Manola, af hrr Carey ch Lund samt fru Sundberg och mll Forsserg. I fjerde aktens första tablå, som framäller den ytterst löjliga köksscenen, är mll lga Sandbergs spel såsom kokerska särde8 godt och af stor komisk effekt. Den sta tablåns Tivoli-scener äro utomordentgt lifliga. Man ser der klättringar på åts de cocagne, hjulgungor i full gång, krobater, som visa sina konster, en liten ynnerligt kostlig dvärg-Herkules, som med ravitetisk värdighet ger prof på sinstyrka, ch framförallt den mest uppsluppna äkta arisiska cancandans, utförd af studenter, risetter och andra. ?La gaiet de Paris?, tförd af hela balettpersonalen, afbrytes nart genom den oreda, som uppstår genom ;enkäpnandet af de båda skälmarne, som ädda sig i luftballongen, från hvilken de inda ironiska helsningar, ja till och med fbränna ett litet fyrverkeri. Ransakningen